Studenter, kalkonhalsar och Hälsingland

Som student vid Universitetsfilialen i Karlstad tidigt 70-tal hände det att jag besökte Kåren, d.v.s. Karlstads Studentkårs Klaraborg och dess pub vid Klarälvens strand. Tilltugget till ölen var grillade kalkonhalsar. De smakade som de skulle men köttet kring halsarna var inte mycket att hurra för. Efter endast lite gnagande kom man till vägs ände, d.v.s. in till benet med dess kotor. Detta tilltugg lär förresten ha levererats av en släkting till mig, Lanthandlar´n i Ulfsby, Olle Mossberg. Han satsade då på catering av mat med exotisk karaktär från sydligare nejder. Här kom kalkonerna in. Denna fågel var då en nyhet på svenska matbordet. Då kalkonköttet var tillrett återstod bl. a. halsarna. Den gode affärsmannen fann marknaden även för dessa - studenterna!

Nutida studenter har gått över till tapas och andra smårätter. Fågelhalsar uppskattas istället desto mera som hundtugg av våra fyrbenta vänner. Polska företaget Petmex Company har hönshals i sortimentet. Hönshalsen får här illustrera kalkonhalsen då den påminner om denna. Så här ser den ut.

 Källa: Petmex hemsida

Begrundande dessa ben flyter mina tankar över till de 'halsar', som via omljud lär ha gett namnet på invånarna i landskapet Hälsingland. Invånarnamnet kom först och därav bildades sedan namnet på bygden 'hälsingarnas land'. Att en eller flera 'halsar' i naturen ligger bakom benämningarna verkar det råda enighet om bland språkforskarna. Kusten i Hälsingland har ett flertal möjliga sund eller höjdsträckningar i de gamla bygderna Alir, Sunded och Nordanstig. Även söder och norr om landskapet finns sund, som har utpekats som tydliga 'halsar'. Hälsingarnas områden sträckte sig under medeltiden längre norrut efter Bottenhavets och Bottenvikens kuster. Så eventuellt vill kanske någon överväga terrängformationer även utanför dagens Hälsingland. 

De flesta svenska ortnamnsforskarna har någon gång intresserat sig för namnet Hälsingland. De som senast på djupet sammanfattat diskussionen och försökt peka på några tänkbara smala vattenleder in till huvudbygderna är Stefan Brink och Lennart Hagåsen. I uppsatser i tidskriften Namn och Bygd 1981 resp. 2001 försöker de även lokalisera kritiska sund under järnåldern, den tid då benämningarna bör ha tillkommit. Då stod havet c:a 10 - 15 meter högre än idag. Genom att rekonstruera den dåtida vattenlinjen har dessa forskare kunnat peka på flera smala passager till vilka dåtidens sjöfarare bör ha varit hänvisade för att nå bryggor och byar. 

Vid läsningen av uppsatserna konsulterade jag dagens Terrängkarta, som Lantmäteriet ger tillgång till på hemsidan www.lantmateriet.se. Jag finner då att Söderhamnsfjärden är en tydlig passage in till det vidgade landet kring Söderhamn med Norrala och Söderala, d.v.s. huvudbygden Alir. 

 Det inre och smalaste partiet av Söderhamnsfjärden   Källa: Terrängkartan, Lantmäteriet 2016-12-29

Höjdskillnaderna är här så stora (vilket visas av kartans höjdkurvor med 5 meters ekvidistans) att de båda sidornas fyrfaldigt upprepade 'taggiga' karaktär framgår för landlinjerna såväl idag så som de måste ha varit på järnåldern. På den sydvästra sidan måste förr inbuktande vikar ha funnits mellan de utskjutande höjdpartierna. De bergiga uddarna och vikarna ligger parvis mitt emot varandra. 

Formationen påminner onekligen om de återkommande upphöjningarna i halsar som t. ex hönshalsarna ovan visar. Emellan dessa är benet smalare. Järnålderns människor i dessa trakter gnagde säkert på olika sorters ben och var väl bekanta med hur halsar såg ut då de befriats från köttet. Sjöfarande i dåtidens Söderhamnsfjärden kan ha sett varje par av uddar som en 'hals', d.v.s. smalt ställe, men kanske även betraktat hela denna sträcka med återkommande 'kotor' som påminnande om en avgnagd hals. Platsen kan därför vara giltig såväl för namngivning efter singulär som plural innebörd.

Denna lokalitet tillför något nytt jämfört med tidigare förslag. Landformerna på sundets sidor kan ses som en 'gjutform' för ('höns-)halsen'. Sluttningarna (och fjärdens botten) ger det yttre skalet för formen medan luften däremellan fyller ut det som för (höns-)halsens del utgör ben med kotor. Elementen vatten och jord har funnits med även i tidigare tolkningsförsök. Här tillkommer även luft.    

Intressant är att Brink i sin uppsats på s. 129 återger Danmarks Stednavn 3 med utdrag om ortnamnselementet Hals. Där anges att det är samma ord som kroppsdelen 'hals' och att det används bildligt för benämning av lokaliteter som liknas med en hals. Genomskinliga likhetsnamn som tas upp är Gaasehals och Hestehals. Med gåsen närmar vi oss kalkonen och hönan!

Det är inte min mening att här ta ställning för vilket smalt ställe eller ställen som kan ha gett upphov till landskapsnamnet. Men då den karaktär som jag här pekar på för det största inloppet vid kusten (både förr och nu) inte verkar ha tidigare uppmärksammats, fann jag det värt att uppmärksamma denna fjärd. Alir var landskapets sydligaste huvudbygd. Denna mötte först sjöfarande som kom söderifrån. Hovs hallar vid Skånegränsen anses ha lett till benämningen 'hallänningar' och Halland för det norr därom liggande landet. Tanken överförd till Hälsingland ger förstås ett visst försteg för att även namngivningen här uppe kan ha skett utifrån sydligt perspektiv.  

Hoppas att någon läser detta. Inte vill jag ha skrivit förgäves och sen bli sittande med min 'tvättade hals'!    

  

   

Kulturbygden längs Sillastigen

Intresset att utforska gränser stannar denna gång till vid Stöttevadsbäcken, vilken är en av bäckarna som från sydväst rinner ut i Dumme mosse. Vid bäcken möts socknarna Sandseryd (Norrahammars köp. i kartkanten), Tveta härad och Angerdshestra i Mo. Hemmanen är Mjällbo, Hyltan och Jäbo i Sandseryd medan Norra Hökhult och Gagnaryd finns på Angerdshestrasidan.

Den rödmarkerade gränsen följer Stöttevadsbäcken en sträcka mot norr från 'd' i Gagnaryd. Avståndet till den 'kvill' i Dumme mosse, som jag skrev om i september, är 5,5 km. Skalan är 1:100 000.

Kartklippet är från J243-34-6 Ulricehamn 1885, reviderad 1939. Källa: Lantmäteriet

Här korsar den gamla färdvägen Sillastigen (fornminne Angerdshestra 93:2) bäcken och häradsgränsen alldeles intill gränsröset. Stigen är på kartan markerad med svart linje = körväg. Röset är på kartan här nedan markerad med en punkt och texten 'Ms'. En i nyare tid uppsatt tavla pekar ut häradsgränsen, vilken också får betraktas som landskapsgräns mellan Småland och Västergötland; dock försvagad i senare tid av att Mo härad länge har tillhört Jönköpings län och därmed knutits till Småland. Färdvägen kan ha varit i bruk ända sedan Järnåldern. Sillastigen är den stig som på kartan är streckad och kantad av Riksantikvarieämbetets fornminnessymbol.

Trots att detta är skogstrakter var ändå området inte isolerat från omvärlden. Sillastigen ska ha fått sitt namn av att denna väg ledde till Göteborg där den förr så eftertraktade sillen kunde inhandlas.

Kartklipp från Topografiska kartan. Källa: Lantmäteriet

Vägen går i ett skogsområde med lättbearbetade jordar. Det förefaller vara sandig/siltig morän enligt jordartskartan hos www.sgu.se. Sådan mark föredrog bonden innan järnplogens införande gjorde det möjligt att bruka de bördigare lerjordarna. Vid Källerödjorna söder om bäckövergången (streckade området) finns fossil åkermark. Även i senare tid har det varit åkermark kring vägen. Vid den branta åsen nordväst om bäcken fanns torpet Österlid i Gagnaryds skog. Så säger ek. karta 7D0i Jäbo från 1954. På kartan för storskiftet 1813 i Gagnaryd (akt 06-ARA-09 i lantmäterimyndigheternas arkiv) är åsen som en av få terrängdetaljer utritad. Den har här namnet Silfverberget.

Alldeles intill vägen och Österlid upplyser Riksantikvarieämbetets Fornsök om stora odlingsrösen och ett gravfält med 5 rösen (sistnämnda: Angerdshestra 93:1). På sydöstra sidan av bäcken finner vi endast 200 meter från densamma gravfältet Sandseryd 16:1 omfattande hela 35 fornlämningar, därav c:a 8 domarringar och c:a 11 resta stenar. Gravfältet ligger på en flack moränhöjd norr om Källarödjorna. Här går Sillastigen fram över vattendelaren mellan Dumme mosse i öster och Nissan i väster.

Norr om Sillastigens östliga del, längs den streckade stigen mellan kartans text 'Stöttevadsbäcken' och 'Jäbo', på Hyltans och Jäbos marker, finns fler fornminnen, som antas vara tjärdal och kolningsgropar. Som synes har människor varit aktiva i området under Järnålder, Medeltid och Nyare tid. Denna skogstrakt var förr i tiden en utpräglad kulturbygd. Kanske återfinns också här gränsmärket hiorðs as från Äldre Västgötalagens gränslista? Närmast till hands vid tolkning av namnet ligger betydelsen 'Hjortåsen'. Det branta Silfverberget vid Österlid ligger endast 350-400 meter nordväst om bäckpassagen med nutida gränsen. Kan denna tidigare ha kallats 'Hjortåsen'? Längre norrut i Gagnaryds skog har tidigare nämnt ek. kartblad namnet Hjortamon för ett område.

Hjortamossen är benämningen vid storskiftet för Jäbo 1825 (akt 06-NHJ-23, s. 15, där ägorna beskrivs) för den mosse i hemmanets sydvästra hörn som annars heter Vitamossen, t ex. på ek. karta Jäbo 1954. Denna mosse finns vid häradsgränsen vid Stöttevadsbäcken. Av kartorna till laga skifte för Hyltan 1835 och storskifte för Mjällbo nr 1 1806, framgår att Vitamossen i söder sträckte sig till - och över - Sillastigen öst om Källerödjorna. Nutida ek. karta och Terrängkartan visar inte sammanhängande sankmarker här. Men dåtida lantmätare såg det som en och samma vattensjuk terräng.

Här tvistade åboarna i Norra Hökhult med de i Mjällbo år 1732 (akt Hökhult nr 1 i Lantmäteristyrelsens arkiv). Se nedanstående karta från akten. Det förefaller som att Hökhult hävdade att Hvitamosabroan och en nord-sydlig linje (nr 13) var rätta rågången mellan byarna. Hökhult fick ändå acceptera en västligare gränsdragning i området mellan Källerödjorna och Stöttevadsbäcken, men erhöll i gengäld mark i sydöst.

Kartklipp från Lantmätare Hagmans karta 1732 över tvisteparken mellan Hökhult och Mjällbo. Källa: Lantmäteriet

Namnet Vitamossen kan också vara ett gränsnamn. Vita hall är namn på flera gränsstenar och råmärken i Småland och Västergötland enligt Institutet för språk- och folkminnens digitala ortnamnsregister. 'Vita' kan ha betydelsen 'veta, känna till, intyga', d v s. i detta sammanhang - var gränsen går.

I detta område har vi funnit namnen Hjortamon, Hjortamossen och Vitamossen. Strax nordväst om nuvarande gräns i Stöttevadsbäcken finns ett skarpt markerat berg c:a 25 meter högt. Sillastigen följer tidigare nämnda vattendelare. Mellan 1700-talskartans Hvitamåsabroan och Stöttevadsbäcken följer Sillastigen en svagt markerad ås. Denna mindre ås med det remarkabla gravfältet samt skogspartiet i sin helhet kan också vara kandidater till det gränsnamn, som Äldre Västgötalagens handskrift förmedlar.

Sydost om Sillastigen häver sig vattendelaren ännu högre. Vid gårdsplatserna för Mjällbo och Jordshult är höjden nästan 300 m ö h. Det är högre än triangelpunkten Högsås nära europavägen Jönköping - Ulricehamn. Hemmanet Jordshult, Månsarps socken, har då och då haft stavningar med hjort- o dyl. Men Axel Eile påpekade i  "Ortnamnen inom Tabergs bergslag", I: Tabergs bergslag I (årsskrift), s. 40. 1929, att jordeboken 1542 har Joshultt, och att första leden säkerligen är det fornsvenska namnet Joar. Men helt vill jag ändå inte lämna hemmansnamnet åt sidan vid inringningen av märket hiorðs as.

Hypotesen är att medeltida gränsen mellan landskapen och de ingående häraderna med sina resp. socknar mycket väl kan ha haft samma läge som under 1600-talet (häradskartorna) och 2000-talet. Därför förblir kulturbygden kring Sillastigen, mitt emellan Dumme mosse och Nissans kvill, högintressant.

Gränsmärket "Graeni fal" i Landamäre 2

Här fortsättes med försöken att tolka och finna de rätta lokalerna för märkena angivna i tillägg till Äldre Västgötalagen. De avses avgränsa Västergötland från angränsande landskap. Nu är intresset gränsen mot Småland och idag Mo härads östra gräns mot det senare landskapet.

I trakten av Bondstorps socken bör gränsmärket Graeni fal återfinnas. Socknen låg tidigare i Östbo härad men räknas numera till Mo härad. Lars Olof Magnusson ("Västgöta lagsagas gränser", 2003, s. 136) återger från C. G. Styffe "Skandinavien under unionstiden" (1880) tolkningen: 

Grena, F. N. greina, D. grene, skilja, bestämma gräns på marken,
och Einar Perssons ("Bondstorp en sockenkrönika" 1952) uppfattning att
Granefall var Granåsafållen en bergsås vid Granås i Gnosjö socken - i gränshörnet mot Östboreddens skate i Åsenhöga sn och Kävsjö sn.

Magnusson tolkade först 2003 Graenifal, som 'gränsfallet' eller fallet där gränsen går.

Domsagogränsen följer Svanån, i vilken vattnet på en sträcka är förhållandevis strömt. Han förlade därför gränsmärket till denna å mellan hemmanet Ekåsen i Angerdshestra (Mo hd) och Bet i Bondstorp (förr Östbo hd). Rune Holmberg hamnade på samma ställe, men utifrån tolkningen att namnet kunde syfta på 'gran och vindfälle'.

Senare hade Magnusson inför utgivningen av sin bilaga 2015 korrespondens med professor Per-Axel Wiktorsson om namntolkningen. Denne såg vid tiden fyra möjliga betydelsealternativ för förleden:

1. gren, m. 'gren'
2. graeni, n. (av gran) 'granbestånd'
3. greina, norska, f. 'skillnad, gräns'
4. gräns, m. 'gräns'       

Det sista alternativet är inte så troligt då ordet gräns relativt sent kom in i svenskan. Till formen är graeni, 'granbestånd' mest troligt. I Västergötland finns dock inte många ortnamn med gran. Men utifrån Magnussons beskrivning av platsen och vad lokalbefolkningen kan ha velat förmedla med namnet fastnar ändå Wiktorsson till sist för ordet gren med betydelsen 'ågren, förgrening av å'.
För efterleden -fal ser han två betydelser:

1. fal, n. 'fall. vindfälle'
2. fal, n. 'vattenfall'.

Utifrån uppgiften att Svanån faller c:a 15 meter på en sträcka av 500 meter och ordet vatufal i Söderwalls Ordbok över medeltidsspråket ser Wiktorsson att -fal troligast kan tolkas som 'det fallande vattnet vid åförgreningen'.

Kartklippet visar aktuell gränsdragning i Svanån. Den nedan behandlade åförgreningen vid hemmanens kvarnplats låg strax väster om den rödmarkerade vägen mellan Bet och Ekåsen.

Källa: Terrängkartan Lantmäteriet 2016-10-27

Att 'ågren, förgrening av å' kan vara den riktiga tolkningen har jag funnit belägg för i lantmäteriakten över "Laga skifte jämte rågångsförening mot Beth1" för Ekåsen, Angerdshestra 1848. På s. 11 i akt 06-ARA-22 finns den förening som slöts med grannarna i Bet den 16 juni detta år. Som dittills skulle rågången (gränsen) följa bäcken från nr I vid Hagsjön. Där II är markerat på nedanstående kartdetalj delade sig bäcken i två ådror som förenades igen vid nr. III. Bönderna kunde inte utröna vilken fåra som var huvudådran varför man kom överens om att som kartan visar dra rågången tvärs över den lilla ön mellan de två bäckflödena.

Man var också överens om att den husbehovskvarn, som man gemensamt uppfört på norra sidan av ön också i fortsättningen skulle ägas och drivas gemensamt. Detsamma gällde naturligtvis för tillhörande fall och damm.

Detalj från kartan vid Laga skiftet Ekåsen 1848

Magnusson tänkte senare, i sin bilaga 2015, att med gren kan ha avsetts de två grenar som Svanån och Radan bildade innan åarnas utlopp i Nissan. Denna plats ligger dock c:a 13 km västerut och enligt min mening är det inte så troligt att förgreningen där skulle kunna ge en namngivning så långt uppströms i Svanån. Men det skall betonas att Magnusson hela tiden ansett att riktiga platsen för gränsmärket är här vid ån mellan Ekåsen och Bet. 

Mitt bidrag är att visa på den förgrening i Svanån som finns vid fallet med kvarnen. Naturförhållandena här stämmer väl med den tolkning Wiktorsson bidragit med. Här förgrenar sig ån i två små fall, vilka också i långliga tider utgjort gräns mellan grannar, hemman, socknar, härader och landskap.

Ekonomiska kartan 6D 7h Bondstorp från 1954 visar bara en åsträcka, den södra. Det kan bero på generalisering av kartbilden av utrymmesskäl. Samfälligheten vid kvarnplatsen finns kvar. Kartan visar också den avvikelse från Svanån som gränsen gör längre västerut, närmare platsen benämnd Åkröken. Denna observerades av Magnusson. Den utgör säkerligen en gammal åsträckning då gränsen här har den karakteristiska slingrande formen. Här finns inga fall då sträckan återfinns i mossmark.

Inte dumt att gå på Dumme mosse

Månadens utflykt gjordes en lördag i mitten av detta års ovanligt högtryckspräglade september. Målet var Dumme mosse ovan Jönköping. Anledningen för mig att dit ställa mina steg var nyfikenhet på det gränsmärke, som i mossens södra del visar på skillnaderna mellan hemman (byar), socknar, härader och landskap. I en 'kvill' möts här hemmanen Knutshult i Mulseryds socken, Föreberg i Angerdshestra socken, Åsen och Ulvstorp i Sandseryds socken (uppgått i Norrahammars köping 1943). Fastigheten Dumme mosse i klippets sydöstra hörn ingick förr i Sandseryds kyrkby.

Mulseryd och Angerdshestra ingår i Mo härad, Västergötland medan Sandseryd finns i Tveta härad i Småland. Numera ingår hela området i Jönköpings stad och län.

Kartklippet är Ekonomiska kartan 7 D Gunnarsö av 1954 från Lantmäteriets historiska kartor och samlingen Rikets allmänna kartverk. . Kartans skala är 1:10 000. Skärmklippets skala varierar beroende på datorskärmens storlek. Som jämförelse kan nämnas att den sträcka av gränsen som löper mellan de två bäckarmarna understiger 50 meter.

'Kvill' är belagt i småländska dialekter. Språkforskaren Harry Ståhl visade i sin bok "Kvill och tyll", s. 40 ff (1950) att ortnamnen  med -kvill ger besked om ordets användning. "Betydelserna äro: 1. 'stället där två vattendrag rinna samman', 2. en mindre arm av ett vattendrag, som skiljer sig från huvudfåran och sedan åter förenas med densamma'." 

Länge rådde bland språkvetarna uppfattningen  att ordet kvild skulle betyda 'källa'. Den tolkningen har enligt Ståhl sin grund i Schlyters register i hans utgåva av Äldre Västgötalagen 1827. För de två gränsmärkena i "Vidhemsprästens" tillägg (Landamaeri II) Nizaerqvild och Dumnaerqvild skriver han att den första är Nissakälla på gränsen där Mo, Östbo och Tveta härader möts och för Dumnaerqvild som 'ett ställe (troligen en källa) söder om Dumme mosse.

Mig förefaller det som att de historiska skildrarna av Småland under 1700- och 1800-talen har påverkats av fascinationen att spåra de stora åarnas ursprung i deras allra första obetydliga vattenflöden uppe i bergen. Man har sökt källorna (uppflödena). Just i denna trakt av Sydsvenska höglandet rinner såväl Lagan som Nissan, Ätran och Tidan upp.

De häradskartor från 1600-talet som finns i Lantmäteriets samling visar att då som idag gränsen mellan häraderna Mo och Tveta löpte i nord-sydlig riktning över Dumme mosse. Försöken att placera gränsmärket Dumnaerquild från Landamaeri II (c:a 1325) från språkforskares, historikers och hembygdsintresserade forskares sida, har dock aldrig lett till denna gränspunkt i mossens södra del. Här löper faktiskt de administrativt betydande gränserna samman ända in i sen tid. En viktig orsak till tystnaden om detta ställe är att man tänkt på och letat efter en källa och inte efter en 'kvill'.  

I lantmäteriakten 06-NHJ-55 över Laga skifte för Åsen och Hedenstorp i Sandseryds socken 1913 framgår av kartan att röse nr. I ligger i ett bäcksammanflöde - den kvill det här är fråga om. Nr I beskrivs: "Kringskolad gammal råsten, belägen i gränsen mot Mo härad". I § 5 anges att i väster är häradsgränsen mot Mo härad ostridig. 

Idag utmärks gränspunkten vid den södra bäckarmen av en gul plastkäpp. Den norra, kilometerlånga bäckarmen (med slingrande gräns) är denna sensommar helt uttorkad. Däremot rinner lite vatten i den på kartan korta, sydliga bäckarmen.

För Nizaerqvild finns det efter Ståhls klargörande av betydelsen för dialektordet och ortnamnleden     -kvill, skäl att söka efter en kvill i den sträckning där av traditionen gränsen mellan Mo och dess angränsande småländska härader har gått. Söderifrån når gränsen Nissan där socknarna Angerdshestra i Mo möter Bondstorps socken, på medeltiden i Östbo härad, och Månsarps socken i Tveta härad. Stället är en kvill. Goda skäl finns därför att anta att detta är Nizaerqvild. Det ställe i mossmarken någon kilometer längre österut där Terrängkartan och Ekonomiska kartan har namnet 'Nissa källa' kan mycket väl betraktas som platsen där den sedermera mäktiga ån Nissan börjar sin färd mot havet. Men gränsmärket Nizaerquild från Landamaeri II kan det alltså inte vara frågan om.

Detta skärmklipp är från Terrängkartan hos lantmateriet.se. Den enda gräns som här visas är kommungräns. Det är hemmanet Ekornahult i Bondstorps socken som har den spetsiga vinkeln i ett bäcksammanflöde, en kvill, vid Nissan. 

Denna sistnämnda lokalisering förefaller klart säkrare än den jag ovan gjort till en kvill i södra delen av Dumme mosse. Anledningen är att Dumneån söder om Risbrodammen rinner väster om Dummemosse. Här finns ett par kvill som skulle kunna vara Dumnaerqvild om detta namn härrör från namnet på ån och inte mossen. Så möts t ex. hemmanen Knutshult och Svedbrandshult i Mulseryds socken och Gunnarsö i Bottnaryds socken i en kvill vid de s k. Orrestenarna. Källorna är akterna 06-MUL-33, 34 och 39 med rågångsåtgärder resp. laga skifte. En lokalisering hit väcker dock frågetecken för sockentillhörigheten för Svinhult och Gagnaryd. Skulle verkligen inte dessa hemman ha tillhört Jära socken (numera i Mulseryd) innan denna upphörde på 1500-talet? Jära var en liten socken och dessa hemman hade inte långt till dess kyrka. 

Tills vidare blir därför min ståndpunkt att gränsmärket Dumnaerquild bör återfinnas i södra delen av Dumme mosse där flera gränser bevisligen har mötts vid ett bäcksammanflöde, en kvill, i hundratals år.

Förtjänsten av att jag kunnat göra dessa spaningar ligger hos Lars Olof Magnusson i Hestra, som med sin bok "Västgöta lagsagas gränser" (2003) och bilaga (2015) sammanställt ett omfattande material, inkluderande många kartor, till ovärderlig hjälp för alla som utmanas att ge sig i kast med dessa delikata medeltida problem. Rune Holmberg i Tranemo har också lämnat värdefulla upplysningar till författaren och har själv också skrivit "Gamla gränsmärken runt Kinds härad" (2003).

Till sist vill jag med ett foto från Dumme mosse visa hur lätt vandraren har det i naturreservatet, som utgör mossens södra del. Spänger gör att man med lätta steg kan gå över mossflaken. En lång sträcka är t o m. iordninggjord för rullstolsåkare. Så är lederna också flitigt använda. Under min dag på mossen mötte jag ett 25-tal vandrare.

Orientering den bästa publikidrott

Under veckan anordnas VM i orientering i Strömstad-Tanum. SVT sänder live och på webben kan den som vill följa löparnas framfart i varierande terräng.

GPS-tracking innebär att varje löpares väg mellan kontrollerna blir tydlig. Varje litet misstag liksom varje lyckat vägval blir synligt. Genom denna tekniska utveckling har den förr hopplösa publiksporten orientering ryckt fram till en tätposition bland sporter. TV-sändningen från söndagens sprintstafett i Strömstad följdes av 200000 tittare.

Igår avgjordes medeldistansen, beräknade segertider kring 35 minuter, vid Tanums tidigare satellitstation i bronsåldersbygden Gerum. Tätt intill och under de jättelika parabolerna för mottagande av satellittrafik rörde sig tävlande och publik. Så här såg det ut vid serveringen som sköttes av Eds SK.

På den soliga gräsmattan framför storbildsskärmen kunde publiken följa de tävlande vid TV-kontrollerna, ta rygg på löpare en god stund och på kartan ta del av vägvalen med de misstag även de skickligaste förr eller senare gör. De rappa speakrarna Per Forsberg och Ola Jodal kompletterades av en tjej med suverän analys av GPS-trackingen. 

Vem vann då? Jo, guldmedaljerna togs hem av Matthias Kyburz, Schweiz och Tove Alexandersson, Sverige. För Tove en särskilt efterlängtad guldmedalj då hon tidigare varit så nära (6 silver) men då inte nått ända fram.

Ordningsregler för eleverna

I dessa dagar då eleverna återkommit till sina skolor över hela Sveriges land, diskuteras kanske här och där vilka ordnings- eller trivselregler, som ska gälla under läsåret. Visserligen befriad från skolans id och kiv kan jag ändå bidra med ett exempel på vad gossarne (ja, det var bara de) vid Linköpings läroverk hade att rätta sig efter på 1630-talet.

Reglerna har jag hämtat från östgötabiskopen Johannes Bothvids ´Undervisning´ för disciplarna i Linköpings läroverk 1633. Stycket återges i "Minne av Johan Hadorph" av Henrik Schück, tryckt i Svenska Akademiens Handlingar 1932.

V. Om disciplarne i synnerheet.

18. Discentes skola

1) hedra ährligit folck  

2) fly ont sellskap  

3) intet grassera om nätterna eller löpa galne

4) fly dryckenskap, löösacktigheet och tiuffveri  

5) Lära gierna allehanda språk och sina lexor

6) Intet skulka uthan gierna wara tillstädes.

Elliest straffas. 

Det är dyrare att vara fattig. Exemplet P-avgifter

Sommarens sista dagar är här. Värmen är kvar och blicken når långt i den klara luften. En tur till havet och skärgården lockar.

Vagnen för mig så från miljonprogrammet i Bergsjön till färjeläget i Saltholmen. Nyfiken på P-kostnaden på denna i media omskrivna P-plats upptäcker jag att kostnaden för att parkera är här lägre än hemma i mitt bostadsområde. Mycket märkligt! 

Vid Meteor- och Nebulosagatorna i östra Bergsjön finns det gott om P-platser. Här är kostnaden 5:- timmen dygnet runt. Ingen maxavgift finns, så kostnaden för helt dygn blir 120:-. 

Vid Saltholmen däremot är det stor brist på P-platser och sommartid är de alldeles för få. Här är avgiften 8:- timmen dagtid och endast 2:- timmen på natten. För helt dygn kan man parkera för 50:-.

En annan skillnad är att befolkning och turister i Södra Skärgården i genomsnitt har ekonomiska resurser som klart överstiger dem för de boende i Östra Bergsjön - den stadsdel i Sverige där medelinkomsten är allra lägst.

Högsta dygnspriset som kommunala Parkeringsbolaget redovisar på hemsidan finns för P-huset Koffen i centralt och eftertraktat läge vid Stenaterminalen nära Järntorget. Här är det faktiskt lika dyrt att parkera som ute i Östra Bergsjön, 120:- dygnet.

Marknadens prissättning fungerar överhuvud taget inte. Överpriserna i ytterområdena beror troligen på att fastighetsbolagen, Willhem i mitt område, har egentliga monopol på P-platser i sina områden. All mark upplåten för laglig parkering innehas av bolaget. För gästparkering finns inga alternativ. Saken förvärras av att kommunala Parkeringsbolaget har som policy att höja priset på sina P-platser och anpassa sig till marknadspriserna. Då glömmer man att dessa inte är satta av marknaden. Detta visas av att många av bilisterna i förorten inte accepterar att bli uppskörtade utan protesterar genom att felparkera hej vilt. Innehavaren av monopolet har satt priset. Sedan har P-bolaget på sin parkering vid Rymdtorget Centrum anpassat avgiften till de närliggande privata monopolpriserna för Willhems område. Här är det Familjebostäders hyresgäster och deras besökande gäster som får betala överpriset.

Att det är dyrt att vara fattig är förvisso ingen nyhet. Redan den brittiske författaren George Orwell konstaterade samma sak i boken Nere för räkning i Paris och London (1933). Erfarenheter som dessa - från 1930-talets depression - blev i många länder en viktig sporre för den politik som senare ledde fram till välfärdssamhället. 

Men i Göteborg gäller, åtminstone för parkering, ännu förhållandet: Den fattige får betala mer. Värt  att ändra på ?

  

Axel Oxenstierna

Alltsedan Gunnar Wetterberg skrev sin biografi över Axel Oxenstierna, Kanslern. Axel Oxenstierna i sin tid (Atlantis) 2002, har jag tänkt att läsa verket. Här kan du läsa vad Dick Harrison skrev då Kanslern utkom. Ibland blir det mig långt mellan tanke och handling. Inte förrän denna försommar köpte jag boken i pocket. Men då inte den ursprungliga utan en nedbantad och omarbetad version, Axel Oxenstierna. Makten och klokskapen (Atlantis)

På 1600-talet grundlades många av de institutioner, som ännu är fullt igenkännbara. Reformer har successivt förändrat det administrativa Sverige men mycket består. Så ståtar landshövdingarna ännu med sina titlar. Dock har de kringskuren makt och de verkar i stort utanför offentlighetens strålkastarsken. Länsindelningen inlärd i skolans geografiundervisning har för generationer svenskar bildat ramverket för förståelsen av landets utsträckning och regionala samhällsliv. Denna vår har utredningen om storregioner lagt fram förslag som om de genomförs slutligt förpassar de gamla länen till historien. 

Att uppmärksamma

Att Axel Oxenstierna var den viktigaste mannen i det statsbygge som skedde på 1600-talet var mig bekant. Läsningen nu gav ytterligare några kunskaper. Nytt för mig vara att kanslern var utomlands, i Baltikum och de tyska staterna under så många år. Samtidigt med att han hade överblicken och ledningen över erövrade områden och de svenska stridsinsatserna hann han dessutom med att brevledes leda rådet på hemmaplan och lämna en mängd anvisningar och förslag för kung och ständer. Här lägger jag märke till att han trots sin makt och inflytande ändå nästan alltid fick justera och jämka. Hans organisationstankar köptes inte rakt av. Statsmannen kunde vara envis och hastigt flamma upp i vrede. Men han hade också en förmåga att inse hur långt han kunde gå. Han förstod att avvakta och vänta på att tiden skulle bli mogen.  

Intensiva var de diplomatiska kontakterna med såväl de förbundna som fiendesidan under de långa krigsåren. Konstellationerna skiftade ofta. Vänskapligt sinnade furstar kunde från tid till annan tveka i stöd eller byta sida. Diplomatin ställdes verkligen på prov under Trettioåriga kriget. Pålitliga kurirer behövdes. Behovet att transportera post ökade och embryot till postväsendet skapades så. 

Sverige hade under kanslerns tid 1612-1654 fiender som Danmark, Polen och tidvis Ryssland. Aldrig att Sverige skulle ta något steg tillbaka utan att det för tillfället var helt nödvändigt och strategiskt rätt! Axel Oxenstierna var något av en hök. Att slå till först ansågs vara en god regel liksom att i första hand föra krigen utanför landet, d v s på andra sidan Östersjön. 

Sambandet krigen - skatter - reformer

Krigsinsatserna krävde uttag av skatter i helt annan omfattning än tidigare. För detta krävdes institutioner och regelverk av tidigare okänd art och omfattning. Skattebasen, d v s allmogens väl och ve, måste värnas så att skatterna flöt in. Egenrådiga fogdar som berikade sin egna kassakistor måste med hot och våld hållas i strama tyglar. En fungerande bokföring infördes. Utskrivningen av soldater måste ske på ett sådant sätt att bönderna inte revolterade. Lösningen blev att byarna fick inflytande över detta. Kyrkoherdarna fick uppgiften att hålla en kyrkobokföring av människorna. Sådan statistik var viktig både för skatteuttaget och det kontinuerliga behovet av män för krigsskådeplatserna.

För det enkla folket innebar stormaktstiden en lång plåga. Kapitalismen i modern tappning började ta form. Paralleller går lätt att dra mellan vår tid och 1600-talet. Konflikterna och det politiska spelet är igenkännbara. Stora klasskillnader råder. Det är vanligt folks ansträngningar som utgör förutsättningen för att välfärdssamhället/stormakten Sverige ska fungera. Samtidigt sker en kontinuerlig överföring av medel från de mindre bemedlade till de superrika/adel och högre prästerskap. Axel Oxenstierna var född att styra. Som tillhörande högadeln gynnade han denna och berikade sig själv samtidigt. Propaganda användes då med stor skicklighet för att göra krigsinsatserna accepterade och få generation efter generation av unga män att gå ut i krig för att dö för nationen. Som bekant kom fler att dö av sjukdomar och svält än för fiendens kulor. Kapitalismens moderna företrädare försöker försvara dess återkommande kollapser med att den ändå är bäst på att leverera på lång sikt. Håll ut - smulorna från de rikas bord kommer slutligen alla till godo.  

Stormakt för lånade pengar och ett utarmat folk

Begreppet stormaktstiden lämnar därför, trots kanslerns personliga duglighet, stora arbetskapacitet och förmåga till reformtänkande, en bitter eftersmak. Ställningen som stormakt vilade på bräcklig grund. Därtill på lånade pengar. Ingen anledning finns att i nationell anda yvas över de forna erövringarna på andra sidan Östersjön.

Ett samband är oroväckande. Krigsansträngningarna kostar. Skatter måste öka. För att detta ska ske krävs reformer och nya institutioner d v s utveckling. Kriget drev fram utvecklingen av Sverige. Det hävdas att mycket av naturvetenskaplig-teknisk utveckling från början har skett under militärens hägn och med dess behov för ögonen. Så utvecklades atomkraften först som ett allt förgörande massvapen, först senare blev den civil energikälla. Ett annat exempel är internet, som ursprungligen tillkom för militär kommunikation. 

För nutidens upplysta samhällen får man hoppas att utveckling och därmed sammanhängande reformer med ännu bättre utfall kan iscensättas på demokratisk väg. Att individer i samarbete - intressegrupper, partier, parlament och företagsvärlden - både i vårt eget land och utomlands, ser behoven, tar initiativ och får saker att hända utan att samtidigt offra människor som lever och är till i krigets vanvettiga förstörelse.   

   

Där ingen skulle tro att någon kunde bo

Igår gjorde jag en liten utflykt till Teklas stuga i Torp, Färgelanda. Det är en ryggåsstuga som byggdes 1875 ute i Husebys skogsmark. Sista som bodde här hette Tekla, därav namnet. Stugan ägs av Hensbackastiftelsen men förvaltas av Södra Valbo Hembygdsförening. 

Tekla lämnade sin stuga 1956 för att flytta in på ålderdomshemmet Dagsholm. Därefter har den renoverats några gånger. Men alla moderna faciliteter som el, vatten och toa inne saknas ännu. Stugan visar hur livet för de fattiga kunde se ut för inte så länge sedan. 

 

Någon gång drömde kanske Tekla om att så här i semestertider kunna lämna det vanliga, bli mobil och fara ut mot fjärran trakter. Kanske hade hon börjat tänka på att skaffa husvagn.

 

Gränsmärken och gammal lag, Grågås (4)

Mer om fågeln

Ett slarvfel från första delen behöver rättas till. Grågåsens latinska namn är anser anser och inget annat. Det finns även anledning att skriva mer om fågelns häckningsområde, vilket jag tidigare hastigt gick förbi. 

En hastig titt på en småskalig karta ledde mig att avföra grågåsen från sydvästra Sverige. Den förekommer här, om än inte i samma mängd som i Östersjöns kusttrakter och skärgård. Källorna på internet ger mycket varierande uppgifter för fågelarten. En anledning kan vara att de härrör sig från skilda tider och skilda länder. Svårigheten att fånga verkligheten för arten torde bero på att populationen varit utsatt för stora svängningar. Så var fågeln nästan utrotad i landet vid 1900-talets början och fridlystes därför. På senare år har den återhämtat sig stort. 

Uppgifterna om flyttningsmönstren skiljer sig mycket åt. Vissa uppger Spanien som grågåsens vinterställe, andra Nederländerna eller anger att vissa individer stannar i Sydsverige vintertid. Det allt varmare klimatet leder antagligen till att flyttmönstren förändras. Klart är att grågåsen anländer tidigt om våren och stannar långt in på senhösten. 

Hur vill då fågeln ha det kring sig? Den vanligaste biotopen verkar innebära betade ängar nära havet och större sjöar. Men den kan också sprida sig till mindre sjöar, mossar och hedar. Den bygger ofta boet på holmar och mindre uddar gärna på en liten höjd med utsikt över vattnet. Trängsel har lett till bobyggande även inne i rörvass. Den verkar dock inte vara de stora skogarnas och bergstrakternas fågel, vilket visas av Artdatabankens inrapporterade observationer. Reflektionen blir att ortnamn med grågås i dessa senare terrängtyper knappast kan höra samman med förekomst av andfågeln.  

Alla tamgäss härstammar från grågåsen. I Skandinavien har hållits gäss i 3000 år. Tamgäss lär sig vilka som är "husets folk" och agerar vakthundar när utomstående närmar sig.13) Ett intensivt kacklande blir då resultatet.

En brist i undersökningen av ortnamnen med grågås är att ännu inte besök på platserna kunnat göras. En sådan med efterföljande redovisning av fördelningen på skilda typer av gränsmärken, såsom rösen resta av människan, gravar från forntiden, naturliga flyttblock, resta hällar o s v vore värdefull. Därtill skulle en genomsökning även av gås-namn troligen öka på förrådet av gränsmärkesnamn.

Några kompletteringar

I föregående inlägg nämndes under Värmlands län Grågåsen, en holme i Lurö skärgård. En sökning i Fornsök på Riksantikvarieämbetet ger ett kummel (sjömärke) längst i norr på ön. Måtten är 1 x 1 meter med 0,4 meter i höjd. Inventeraren har observerat ännu ett möjligt kummel 1 meter åt NO. För min del kan jag tänka mig att detta kan vara en ´utliggare´, en ´visare´ utvisande att gränsen mot Kyrkskärgården 1:1 löper i sundet mot öster.

Fornsök ger också ett intressant fynd av ett gränsmärke i förlängningen av Grågåsens gränd, numera Gåsgränd i Gamla stan, Stockholm. På huset Västerlånggatan 27 är uppsatt en stentavla från år 1680, 1 x 0,3 meter illustrerad med krona, riksäpple och grip. Texten anger platsen för dåvarande skillnaden (gränsen) mellan landskapen Uppland och Södermanland. Huset på Västerlånggatan ligger där Gåsgränd ansluter till Västerlånggatan.14) Tavlan är uppsatt i husets SV hörn, till vilket parallellgränden Överskärargränd faktiskt ännu närmare ansluter.15) På en 1800-talskarta "Vägvisare inom Stockholm af T. v. Mentzer På P. A. Huldbergs förlag", digitalt i Lantmäteristyrelsens arkiv, är dåvarande länsgränsen Uppland-Södermanland inritad. Från Riddarholmskyrkans norra sida går den i rät linje förbi stentavlan på Västerlånggatan 27, fortsätter genom Börsen (rådhuset) och löper ut i Saltsjön med sikte på Skeppsholmsbrons sydöstra fäste. Nu når den inte så långt då den i vattnet viker av söderut.

Magnus den godes saga 

I 15:e avsnittet talas det om hur kung Magnus hämnades efter sin fars, Olavs, död vid Stiklestad.16) "Kung Magnus lade under sig Vigga, som Hrut hade ägt och Kvistad som Torgeir hade ägt och även Egge och allt det gods som Kalv hade lämnat kvar [efter sin flykt ur landet]. Även många andra ägor som hade tillhört dem ur bondemanskapet som stupade på Stiklestad lät han lägga till kungsägorna. Han bestraffade även hårt många av de män som hade kämpat mot kung Olav i den striden. En del drev han ur landet och av en del tog han mycket gods och för en del slaktade han all boskap."

Bönderna började bli missnöjda och talade om att han bröt de lagar som kung Håkon den gode stiftat. Tolv vänner till kungen beslöt att man måste föra fram missnöjet till kungen och varna honom för annalkande uppror. Sigvat skald utsågs för uppdraget. I den flock, nu 16:e avsnittet, som kallas Bersöglisvisor blandade han beröm och lojalitet med frispråkigt tal om kunglig framfart och trogna bönders missnöje härmed. Konspirationen är nära, kungen måste lyssna. Sigvat uppger att alla säger samma sak: "Min konung lägger sitt folks arvejord under sig" och "Den som efter svärdsdom släpper sitt fadersarv till konungens fogdar kallar med fog detta rån."

Efter denna varning betedde kungen sig väl. Kungen kom med sina klokaste män överens om sina lagar. Sedan lät kung Magnus skriva den lagbok som fortfarande används i Trondheim och som kallas Grågås. Så långt sagan.

Berättelsen visar att bakgrunden till lagstiftningen är behovet att skydda böndernas gamla rätt till sina gårdar. Kungen hade en tid gått över gränsen genom beslagen. Rätten i landet behövde upprättas på nytt.

Egendomarna, gårdarna, skulle värnas. Gränserna för bondens ägande behövde respekteras. Tydliga gränsmärken har ett värde i sådant sammanhang, vilket visas t ex av Nils Ahnlund som skriver om begreppet mansganga. Det innebar att då ägandet av mark skulle förändras gick män runt området för att fastställa dess gränser.17) I Jämtlands och Härjedalens diplomatarium 14 (1303): "locum quendam et illi loco circumiacentia scilicet unum mansgangu" Sammanhanget var den första ärkebiskopliga jordupplåtelsen omkring 1280 för det nya resandehärbärget i Stugun. Hälsingelagen har regeln att nybyggaren "må gå (ganga) kring intagan och sätta märken kring den med två vittnen, och det skall vara hans laga intaga".18)

Gränsmärken som symboler och värn för äganderätten

Tankar har tidigare lagts fram att namnet Grågås för lagboken med Frostatingslagen skulle kunna vara att den var skriven på gåsskinn, att den var skriven med gåspenna eller att den helt enkelt var gammal och "grå", särskilt i jämförelse med ärkebiskopens ljusa och vackra Fagurskinna. Till dessa förslag vill jag nu lägga lagens och lagbokens betydelse för gränsers upprätthållande och respekt.

Ordet gräns med varianter används i flera germanska språk. Det uppträder i tyskan på 1200-talet.19) Ursprunget är gammalslaviskt och närmast från äldre polska granica. Detta ord är en avledning från panslaviska grani, grana eller grand som betyder "arm, hörn eller kant". Från dess betydelse av hörn och kant har så ´gränslinje´ utvecklats.20) Ordet granne har också släktskap med dessa.

En stavning som graenzs e dyl skulle för en skrivare obekant med ordet kunna ha för slutleden lett tankarna från tyskans Ganz och latinets anser till gås och så grågås. Men det är kanske ändå inte så troligt att ordet från tyskt område redan före 1260-talet flutit in i någon av källorna för bevarad handskrift med Magnus den godes saga.

Gränsrösen i sten kan föra tanken till de vårdkasar med rest trä, som sattes upp i forntiden på höga berg för att i orostider kunna antändas och föra budskap vidare till andra bygder. Slutleden kas(e) påminner om gås. Grågås som gråkase?, blir ännu en tanke som smyger sig på.

Gränsmärken skall vara garanter (från franskan) utvisande var gränsen går. De män som deltog i gamla tiders gränsförrättningar, intygade (garanterade) gränsens och märkenas rätta läge. Gränsstenar restes i rösen, säkerligen främst för att de skulle avvika från naturliga stenar och så lätt kunna identifieras i långliga tider. Kan grågås ändå mer eller mindre skämtsamt ha använts som beteckning för en rest gränssten p g a dess likhet med fågeln så benämnd? Fågeln, då tänker vi på den tama varianten, har samtidigt fullgjort det av människan givna uppdraget att genom sitt kacklande varna gårdens folk för potentiellt fientliga främlingar. Därtill har gäss vanan att i gåsmarsch framtåga en och en  i en (lång) rad.21) I gränslinjerna följer på ett liknande sätt det ena gränsmärket på det andra i en lång kedja.

Från grågås för den resta gränsstenen skulle sedan beteckningen ha kunnat överföras till gränsmärken av annan karaktär. Ett namn som dock inte fick en tydlig förankring i skriftspråket och därför inte av eftervärlden blivit rätt förstått. Så är min tanke.

Lagboken hade med grågåsen (gränsmärkena och fågeln) den närliggande uppgiften att skilja den enes rätt från den andres i juridisk och geografisk bemärkelse. Ute i marken gav gränsmärkena tydligt besked. På gårdsplanen jagade gåskarlen inkräktare och vid tinget utgjorde lagboken Grågås den fasta grunden vid avgörandet av skiljaktigheter. Skäl kan därför finnas för just den beteckningen på lagboken i Trondheim.

Men ändå ansluter jag mig kanske på nuvarande ståndpunkt till sist ändå till ett av de tidigare givna förslagen, nämligen den att lagboken kan ha fått sitt namn efter ett grått (gammalt och oansenligt yttre). Flera andra handskrifter verkar ju ha benämnts efter utseende och skick, t ex Fagurskinna och Morkinskinna.

Slutord

Kommen här till undersökningens slut måste jag erkänna att frågetecknen kvarstår. Anledningen till namnet Grågås för lagboken liksom för namnen på vissa gränsmärken förblir dunkel. Jag får nöja mig med att ha kunnat peka på vissa möjliga samband. Nöjsam var mig denna självpåtagna uppgift. Behovet att få veta var drivkraften.

Härifrån kan den med större kunskaper än vad jag besitter och därtill med rätt intresse gå vidare i de ständiga ansträngningarna att finna svar på tillvarons gåtor.

Noter:

13) Enligt anslag vid hägnet med Ölandsgås i Slottsskogen, Göteborg 2016-05-08
14) En sökning på "Västerlånggatan 27, Stockholm" på Hitta.se ger en möjlighet att i "Gatubild" se huset, tavlan och grändernas anslutning till gatan.
15) Stockholmskällan - ett samarbete mellan museer, bibliotek och arkiv - har ett foto av stentavlan.
16) Sturluson, Snorre: Nordiska kungasagor 3. Magnus den godes saga, s 35-38, översättning Karl G. Johansson, Fabel bokförlag. Stockholm 1994
17) Ahnlund, Nils: Jämtlands och Härjedalens historia 1. Intill 1537, s. 441 Stockholm 1948
18) Idem. S. 442 Tolkningen enligt Holmbäck-Wessén: Svenska landskapslagar III, s. 377
19) Tyska Wiktionary: https://de.wiktionary.org/wiki/Grenze, hämtat 2016-05-17
20) Theresa Elze på bloggen flaschenpost vid Leipzigs universitet, hämtat  2016-05-17
21) SAOB spalt 3373

Gränsmärken och gammal lag, Grågås (3)

Så fortsättes med genomgången av ortnamn möjliga att knyta till gränser och gränsmärken.

Jönköpings län

Först ser vi på *Grågåsahall, en gränssten som finns beskriven till 1747 enligt kartotekskortet. Den skall ha utmärkt gränspunkten där Dörarps socken, Sunnerbo härad, Kronobergs län möter Tånnö och Hångers socknar, Östbo härad, Jönköpings län. Platsen är Färjansö i sjön Vidöstern och återfinns på ek. karta Rolstorp5D5i från 1952.

I Kävsjö socken, Östbo härad finns Grågåsamaden, åkermark och mossodling. Se ek. karta Kävsjö6D1h från 1955. Här ger inte kartbilden någon säker vägledning. Visserligen kan den odlade marken sägas avgränsas av två skiftesgränser, men det är oklart var viktiga gränsmarkeringar finns. Möjligen kan gränslinjen SO om maden vara den jag söker. Den utgår från triangelpunkt vid röse och fornminne vid Rörstorp i NO och utgör en viktig baslinje för flera skiftesgränser sträckande sig mot NV. Där skiftesgränsen från madens norra kant korsar landsvägen längre västerut finns också en väghållningssten, vilken är registrerad som fornminne av Riksantikvarieämbetet.

Så över till Västbo härad. I Reftele ligger Grågåsamossen, som hittas på ek. karta Väcklinge5D7d av 1955. På norra sidan vinklar en skiftesgräns. Till samma plats ansluter ännu en skiftesgräns. Förmodligen finns här det gränsmärke som har orsakat namngivningen av mossen. Men även detta fall är tyvärr oklart.

I Bredaryds socken i samma härad är flera öar ute i en stor mosse avgränsade med skifteslinjer runtom resp ö från den angränsande mossmarken. Denna är till stor del ianspråktagen för torvupptagning. Två av öarna heter Grågåsö, Stora och Lilla. Karta är ek. karta Lappebol5D8f från 1955.

Som helhet bekräftar inte beläggen från Jönköpings län min hypotes lika tydligt som de tidigare redovisade namnen. Men låt oss inte nedslås utan gå vidare till Värmlands län,

Värmlands län

Här är namnen koncentrerade till Säffle kommun. Flera finns på Värmlandsnäs och i Lurö skärgård i Vänern. 

Grågåsdalen är en dal på östsidan av Värmlandsnäs, i Ny socken, Näs härad. Kartan är ek. karta Örö10D1a från 1964. Dalen ligger strax norr om sockengränsen mot Botilsäter, likaså i Näs härad. Dalen torde ha fått sitt namn efter det bronsåldersröse, som ligger på Kroksnäs udde vid Vänern. I röset är ett femstensrör uppsatt upplyser Riksantikvarieämbetets Fornsök. Röset ligger 12 meter NNV om dagens sockengräns. *Grågås Sten är omnämnt som östligaste råmärke 1654, säger kartotekskortet. Här betraktar jag identifikationen mellan gränsmärke och benämningar som klar. Eller syftar Grågås Sten egentligen på själva bronsåldersröset? Det skulle kunna öppna för att grågås på något sätt avser urgamla artefakter, förhållanden; då kanske från tiden innan kristendomen?

Ön längst uppe i NV i Lurö skärgård, Eskilsäter socken, Näs härad, heter Grågåsen, angiven som holme/skär. Här krävs två kartblad: Ek. karta Lurön9D4a och Vithall 9D5a, båda från 1963. Norr om Grågåsen visar kartan ett bredare stråk med öppet vatten i denna arkipelag fylld av öar och holmar i varierande storlekar. I detta sund löper fastighetsgränsen som avgränsar Lurö gentemot Kyrkskärgården 1:1 i norr. Det är möjligt att Grågåsen har ett gränsröse eller att själva holmen har setts som Lurös gränsmärke i NV.

Vi lämnar Värmlandsnäs för Svanskogs socken i västra kommundelen. På ek. karta Källbyn10C3d från 1966 finner jag Grågåstjärn i kuperad skogstrakt. En skiftesgräns passerar tjärnet kanske 40 meter söder därom. Möjligen finns på denna en gränsmarkering.

För Värmlands del får några lokaler ännu betraktas som oklara, men de två förstnämnda ovan ger en klar uppgift om att vi följer rätt spår.

Stockholms län

Stockholms stad har namnen *Grågåsen, Grågåsens gränd och Grågåsgränd i Gamla stan. N. Ahnlund skriver att gatan Gåsgränd förr hette Grågåsens gränd efter hustru Ragnhild Grågås, som bodde där åren kring 1500 10). 

"Gragasenne grendh" omtalas 1492 och några år senare används beskrivningen "nest nordan hwstrv Ragnil Gragasonne gardh"11). År 1506 omtalas en gård "vestan mwr belegen nest offuan Ragnildh Gragassan gardh"12).

Ingen förklaring lämnas till bakgrunden för Ragnhilds andranamn. Från kartotekskortet för *Grågåsen antecknar jag: "westhen mur offuan fför graagasen", vilket ska vara hämtat från 1494 22/9 Sthlms jordeb. 1474-98, s. 258. Dessa två äldsta omnämnanden, från 1492 och 1494, gör det möjligt enligt min uppfattning att där har funnits gränsmärke efter vilket hustru Ragnhild har fått sitt namn.

Grågåsen i stadsbebyggelse

En sökning i Lantmäteriets ortnamn på ´grågås´ger i tillägg till de flesta redan behandlade namnen även ett antal Grågåsen i stadsbebyggelse. Upphovsrätten till kartmaterialet: ©Lantmäteriet. Samtliga återfinns som traktnamn (förmodligen ofta kvartersnamn) uppe i höjdlägen. Fågeln grågås kan leva i skilda biotoper, men höga berg långt från vatten och öppna gräsytor tillhör inte dessa. Namnen är troligen i de flesta fall unga, men kan i vissa fall anknyta till en äldre beteckning för t ex ett gränsmärke. En namngivning där ett antal närliggande kvarter har fått fågelnamn vid stadsplaneringen är även möjligt.

Städerna med dessa namn är: Stockholm, Södertälje, Vaxholm, Nyköping, Katrineholm, Eskilstuna, Mölndal, Falköping, Skellefteå och Hässleholm.

Norge

På liknande sätt ger en sökning i karttjänsten på www.norgeskart.no ett antal gatu- och vägnamn. Välj karttjensten ´Fastmerker´ och sök på ´grågås´. Liksom för de svenska namnen i stadsbebyggelse går jag här förbi dessa, uppräknade under "adresser". En utredning av bakgrunden för dessa namn kräver en fördjupad undersökning med nedslag i annat material. Istället tar jag mig an ortnamnen under "objekter".

För att börja inte alltför långt från svenska gränsen görs första uppehållet väster om Edaskogen. Grågåsmyra ligger där sockengränsen mellan Eidskog och Sør-Odal kommuner passerar. En fullt möjlig ´gränsmyr´.

Samma namn återfinns i Åsnes kommun i Hedmark fylke . Denna myr ligger i passet mellan de tvenne Salberget i N och S. Här passerar den den gamla Finnvegen ner till huvudbygden. En fastighetsgräns passerar myren men oklart om denna gräns avses. Andra gränser finns inte alltför långt undan.

Trysils kommun har de varandra närliggande Grågåsmyra och Grågåskølen. Gränslinjen för vad som förefaller vara ett naturreservat korsar båda myrarna. Antagligen är namnen äldre än reservatet. Grågåskølen är nästan 1,5 km lång och därtill bred. Den ligger rakt nedanför den höga Granåsen, vilken har ett gränsmöte på toppen. Myren kan därför ha fått sitt namn efter att just den i motsats till de andra stora myrarna i trakten finns rakt framför gränsmärkeshöjden.

Grågåstjenn, Søndre och Nordre i Søndre Lands kommun är två mindre sjöar belägna i hög skogsterräng. En gränslinje tangerar den södra sjöns sydspets. Uppmätningen av denna gräns gav en gång en gränslinje vilken inte är helt rät. Detta förhållande tyder på att den har viss ålder.

För att fortsätta med naturnamn så har Kviteseids kommun ett Grågåsi, vilket är en hög ås med flergränsröse. Kartutsnittet i länken är hämtat 2016-05-10, upphovsrätt ©Kartverket, Norge.

Grågåstangen är ett mindre näs i havet beläget i Råde kommun, Østfold fylke. Här bör det vara lämplig mark för vår fågelart. Ett gränsmärke på udden skulle kunna tänkas om fastighetsgränsen mellan Søndre och Nordre Tasken förr löpte annorlunda än idag.

I Östre Totens kommun finns två lantbruk inom byn Narums område. De heter Grågås-Narum och Söndre Grågås-Narum. Dessa ligger vid Narums gräns i öster mot bl a Solberg. Namngivningen vid gårdarnas utflyttning från byläget kan ha skett utifrån läget mot något gränsmärke mellan byarna. Dessa gårdar ligger i en fullåkersbygd. 

Härmed avslutas denna korta och översiktliga genomgång av lättillgängligt kartmaterial. Förhoppningen är att läsaren ska ha fått uppfattningen att sannolikheten är stor för att ortnamnen med ´grågås´ i många fall på något sätt hör ihop med gränsmärken och gränser. I nästa avsnitt följer mitt avslutande resonemang.

Noter:

10) Ahnlund, N: Stockholms historia före Gustav Vasa, s. 470. Stockholm 1953
11) Stockholms gatunamn, s. 57, Tredje utökade och reviderade upplagan. Stockholm 2005, har uppgiften från Stockholms stads tänkebok 1483-1492, s. 612 och Tänkeboken 1492-1500, s 277

12) Stockholms gatunamn, s. 57, Tredje utökade och reviderade upplagan. Stockholm 2005, har uppgiften från Stockholms stads tänkebok 1504-1514, s. 139. 

Gränsmärken och gammal lag, Grågås (2)

Vilka namn tyder då på beteckning knuten till gränsmärken och gränser?

I fortsättningen anger jag de länsbeteckningar som Institutet för språk och folkminnen har för ortnamnen i sitt numera digitaliserade kartotek. 

Älvsborgs län

Jag börjar i min hembygd med Grågås, ett skarpt utskjutande berg där sockengränsen mellan Dals-Eds och Töftedals socknar bildar en vinkel. Berget finns i Dals-Eds kommun, Vedbo härad. Det återfinns på ek. kartan Ringsmon9B9d från 1967. Till gränsvinkeln ansluter tre hemman. Enligt Gunnar Drougge4) skall en jägare ha sagt att "berget var så grått för det var ingen skog på det". Själv håller jag betydelsen som gränsmärke för mera troligt.

I Örby socken, Marks härad, Älvsborgs län, finns Grågåsastenen, angiven som ´terräng´på sitt kartotekskort. Namnet står intill gränsmötet där Torestorps socken skär in med en kil i Örby socken. Fyra hemman gränsar intill. Rätt ek. karta är Falghult6c4d från 1962. Viss uppodling verkar av flygfotot i kartan här ha förekommit tidigare. Det kan därför vara namn för ett boställe men i så fall förmodligen i sin tur taget efter en gränssten.

På Hunneberg, strax ovanför Västra Tunhems kyrka (Väne härad), ligger sjön Grågåsen. Se ek. karta Börsle8C3a av 1964. En god bit S om sjön, i Sköstorps klev, redovisar Riksantikvarieämbetets Fornsök5) ett gränsmärke. Märket uppges härstamma från nyare tid, d v s 1520 e Kr och senare . Beskrivningen i skannat dokument talar om en 0,85 m hög sten av kalksten. Av inskriptionen att döma är denna från senare hälften av 1700-talet. Den ligger där kronoparken Hunnebergs domäner avlöses av Fristorps och Sköstorps ägor. Trots avståndet från sjön finns anledning att starkt misstänka en koppling mellan sjönamnet och gränsmärket. 

I Skepplanda socken, Ale härad återfinns inne på Risveden såväl Grågåsevatten, Stora och Lilla samt den från dessa rinnande Grågåsebäck. Ek. kartan är Skogstorp7B6i. Skiftesgränser möts i kanten av av en mindre höjd strax SO om dessa Grågåsevattnen. Namnen kan hänga samman med detta gränsmöte men detta fall får än så länge sägas vara ett osäkert fall i jämförelse med de tre föregående.

Skaraborgs län

Vid tresockenmärket Bredhall möts tre socknar i Gudhems härad: Edåsa, Varola och Hagelberga socknar. Strax intill återger ek. karta Klagstorp8D3h av 1959 träskmarken Grågåsen. Mossmarkens närhet till gränsmärket ger anledning att förmoda ett samband.

Gudhems socken ståtar med flera sig närliggande lokaler. Torpet Grågåsen har åkerlyckan Grågåsalyckan i närheten och ett område med skola och småstugebebyggelse har också fått heta Grågåsen. Ek. karta Östra Tunhem8D1d från 1960 visar att platsen är en högslätt med angiven höjd 212 m. ö. h. Verkligt intressant är att här, nära en vägkorsning, förefaller tidigare fyra fastigheter ha mötts: Gudhem från N, Holmalund från S, Kölvatorp från V och Ambjörntorp från Ö. Kartotekskortet för åkerlyckan upplyser att Grågåsalyckan är åkern ikring Råneshall6).

Vi förflyttar oss så till Trökörna socken, Viste härad. Även Lantmäteriets terrängkarta visar här Grågåsemossen och Grågåsebergen S därom finner man på ek. karta Stora Bredäng8C2b utgiven 1964. Grågåsemossen Heröja, angett som "ö. o. bergskogsmark" på ett annat kort, bör avse samma trakt. I mossen löper fastighetsgräns mellan Karsbo - Tomten och Bodahult. Om inte det röse vi söker finns i mossen, kan det vara på berg i gränslinje S om, d v s i Grågåsebergen.

Grågåsehulan (-hålan) är en lägenhet och ett "sumpigt ställe" i Sundsmarken, Hassle socken i Vadsbo härad. För karta hänvisas till ek. Enåsa9D4i från 1960. Grannstället alldeles intill heter Björnesten, vilket kan ha fått sitt namn från en gränssten. Boningshuset i Grågåsehulan har ett trehemmansmöte precis i sin bakre vägg!

Göteborgs och Bohus län

I Kville socken och härad finns Grågås myr. Se ek. karta Hjälpsten9A1i från 1978. Tvärs över myren löper gränsskillnaden mellan hemmanen Hala och Hjälpesten. Strax S om myren vinklar den skarpt uppe på ett berg. Uppehållet i namnet kan tyda på att Grågås inte är själva myren utan något vid sidan om. Där antar jag ett gränsmärke i form av röse eller sten.

Med Grågåsvattnet, Stora och Lilla, har vi hamnat på Herrestadsfjället N om Uddevalla, på hemmanet Berg, Övr. i Herrestads socken i Lane härad. Här är ek. kartan Herrestad57NO från 1937. På kartan uppmärksammar jag en svag vinkel i hemmansgränsen rakt Ö om Lilla Grågåsvattnets norra sida. Här bör finnas ett gränsmärke.

Om vi förflyttar oss österut på Herrestadsfjället träffar vi på ett gränsmärke Grågåseberg, som hävdas redan 1554 HskH 29, s. 73 avskr: "i grågasebergeth, i grågåbergeth"7). Märket låg på dåvarande riksgränsen mellan Norge och Sverige, och mellan Torps socken, Valbo härad, Älvsborgs län och Lane-Ryrs socken, Lane härad i Göteborgs och Bohus län. Första gränslistan för denna gräns är från 1273. Karta är ekVassalenSO65 från 1937. Namnet är inte utsatt8) men det aktuella berget ska ha varit en av höjderna i eller nära den utsatta länsgränsen S om gården Höghult i Torp. Johan Kalén behandlar detta märke i Bohuslänska gränsmärken, s. 90-91, 1933. Han förefaller ha placerat märket där dagens sockengräns9) enligt terrängkartan gör en markant krök. Denna är c:a 1300 m. V om gränsmärket Tranemossefot, vilket Kalén anger s. 91. Han tillägger: "Namnet [Grågåseberg] tarvar ju ingen förklaring". Här kan jag inte hålla med honom.

Längre söderut, i Hjärtums socken, Inlands Nordre härad, hittar vi i skogsbygd stenblocket Grågåsen längst i V på hemmanet Muleröds marker. Nu är ek. kartan Hällungen39NO från 1937. Stenen skall ligga innanför Småmossarne enligt anteckning på kartotekskortet. Jag tolkar innanför som ´bortom´, sett från gårdsplatsen. Gården gränsar här till grannsocken. Gränsen var 1937 även länsgräns. I gränsen finns enligt kortet den stenen närbelägna Grågåsemossen, av vilket följer att man kan anta att Grågåsen är ett gränsmärke i socken- och fastighetsgränsen.

I havet finns två Grågåsholmen, holme på fastigheten Slängerumpan, Kville socken och härad och holme tillhörande Nolvik, Björlanda socken, V:a Hisings härad. Den första är ovanligt kal och rund, en kullig ö för området och den senare ligger i en bukt utanför Nordre älvs utlopp. Att dessa fått namnen efter fågelarten förefaller troligt. På ekonomiska kartorna saknas närliggande gränser. Det är ändå möjligt att bedömningen kan ändras efter sökning i annat äldre kartmaterial och lantmäteriakter.  

Hallands län

För detta län redovisas endast ett namn: Grågåsaviken, Det är en liten smal vik av Kattegatt visar ek. karta Ringenäs4C7b från 1969. Fastigheten är Villshärad, Harplinge socken i Halmstads härad. Alldeles söder om viken löper sockengränsen mot Söndrum ut i havet. Därför är ett samband namn och gräns troligt.

Så här långt

Genomgången av grågås-namn för de första tre historiska länen (nu bildande Västra Götalands län) och för det ännu bestående Hallands län, visar enligt min uppfattning att det finns goda skäl att gå vidare med hypotesen att namnen hänger ihop med gränsmärken och gränser. I nästa avsnitt fortsätter jag med platsnamn främst i Jönköpings län, Värmlands län och i grannlandet Norge.

Noter:
4) Drougge, Gunnar: Ortnamnen i Dals-Eds socken, s. 649 . Boken om Dals-Ed. 1977
5) Riksantikvarieämbetets webbplats: www.raa.se
6) Falbygdens museum förmedlar genom DigitaltMuseum ett foto av bautastenen Råneshall. Fornforskaren P. A. Säve har också skrivit om denna sten.
7) HSkH = Handl. rörande Skandinaviens historia 1 - 40. Stockholm 1816 - 1865
8) Vid senare gränsärende 1744 åberopades inget märke med detta namn, enligt Kalen, s. 91.
9) Kalén karta 4 s. 78 karta (märke 56)

Gränsmärken och gammal lag, Grågås (1)

För närmare 20 år sedan studerade jag under en period intensivt de gamla gränslistor, som under medeltiden infördes i skilda landskapslagar. Det gällde främst Västergötlands gränser mot Norge infört som bilaga till Äldre Västgötalagen men även den svensknorska uppteckningen av gränsmärken från Kongahella och norrut från 1273 fann jag värd att undersöka. 

Utöver att studera skrifter försökte jag med hjälp av tillgängligt kartmaterial också återfinna gränsmärkena i terrängen. I detta sammanhang intresserade jag mig speciellt för ett område i Romelanda socken belägen norr om Kungälv i Bohuslän. Västra delen var en stor allmänning som senare kom att kallas Romelanda torp. Delar av det kuperade skogsområdet var kronopark och numera finns här naturreservatet Svartedalen. 

De ekonomiska kartor, som anges nedan, tillhandahåller svenska Lantmäteriet under ´Kartor och geografisk information´ och ´Historiska kartor´. Välj Avancerad sökning och ´Rikets allmänna kartverks arkiv´, länet är Västra Götaland. För att kunna öppna och se kartorna krävs plugin-programmet DjVu, vilket kan laddas ner från webbplatsen. Där finns också anvisningar för skilda operativsystem och webbläsare. Mozilla Firefox har jag funnit enklast att använda tillsammans med Windows 10.

Nära gränslinjen mellan den skogsmark som tillhör gårdarna i huvudbygden nära Göta älv och den fattigare befolkningens marker, Romelanda torp, finns på Ekonomisk karta, Västra Götalands län, på bladet Romelanda27NO fältarbetad 1934-35 samt på karta Hålt7B7f från 1977, sjön Grågåssjön utsatt. Gränslinjen har c:a 200 N om sjön en mycket svag vinkel. Här finns gränsmärket Bond i Skogen, ett rejält flyttblock1). Längre norrut på samma gränslinje (Håltkartan) finns nära en mosskant ännu en jordfast sten, benämnd Gråsten2). Denna sten kallas i ännu en lantmäteriakt Grågåsen3).

Gråsten eller Grågåsen (eget foto)

Genom dessa namn med grågås, därtill för de förstnämnda namnen närheten till ett viktigt gammalt gränsmärke fick jag uppfattningen att dessa på något sätt hörde samman med sådana. Sedan tänkte jag inte vidare på detta. Men när jag nyligen läste en essay skriven av rättshistorikern Mark S. Weiner i isländska Lögfræðingur 2010 i vilken han nämner den isländska lagsamlingen Grágás fick jag tanken att undersöka ett eventuellt samband mellan benämningarna. Då avser jag också den beteckning som tidigare givits till den norska lagbok, som nämns i Magnus den godes saga här från norska Heimskringla.no.

I Skandinavien har jag så funnit ett antal grågås-namn vilka kan knytas till gränsmärken och gränser. Den allenarådande uppfattningen att namnen hänger samman med förekomsten av grågäss, (latin. anter anter) eller annan sjöfågel har endast i vissa fall visat sig troligt. I Sverige finns ortnamnen med grågås främst i de västra landskapen: Värmland, Bohuslän, Dalsland, Västergötland, men även i angränsande del av Småland. Detta område är inte häckningsområde för grågåsen. Så kan förstås ha varit fallet för länge sedan. Fågeln häckar längs Östersjöns kuster och längs hela den norska västkusten.

Ett antagande kunde vara att gränsmärken, särskilt rösen, hade kallats grågås efter stenars eventuella likhet med fågeln. Men detta kan knappast vara fallet när stora flyttblock också ingår i samlingen. Grågås i samband med gränsmärken bör ha en annan betydelse, något med anknytning till bönder och gårdar, brukande och tvister - till rättshistoria. Jag återkommer med tankar kring ortnamnens anknytning till de gamla lagarna i Norge och Island efter att jag i kommande inlägg har presenterat ett antal grågås-namn, som betecknar gränsmärken eller andra naturobjekt i gränsmärkens omedelbara närhet.

Noter:

1) Från lantmäteriakten Romelanda 110, då på göteborgskontoret för Lantmäteriet, har jag antecknat att den rörde laga skifte på utmarken till Stinneröd och Höghult. Den har en tillhörande karta upprättad 1858 av C. J. Uddman. På denna är gränsmärket Bond i Skogen namngivet och markerat. Ingen skiftesgräns ansluter här från Götaälvdalen, varför märket får bedömas ha en hög ålder. I akten s 27f nämns Stora Grågås-ås liksom Lilla Grågåsås och Grågåsmossen. 

2) Akten Romelanda 60 är en "Charta öfver Rågångarne Omkring Skogen till Hemmanen Braseröd och Signeröd [sistnämnda väl Signehög] uthi Göteborgs och Bohus län Inlands Södre Härad och Romelanda Sokn upprättad År 1797 af J. P. Breding". Kartan är kompletterad 1816 med gränslinje, vars södra gränsmärke är utsatt med siffran 5 och namngivet: Gråsten.

3) Akten Romelanda 75 över laga skifte för Braseröd 1830-1832 har i Rösebeskrivning. Nr. X En stor sten under namn af Grågåsen (min kursivering) liggande i Blixmossen. Större delen av denna mosse ingår i fastigheten Sjöås 1:2, vilken återfinns på ekonomiska kartbladet Hålt7B7f.

Ond eller god? Om fanatiker, småborgare och medborgare i GP´s värld

"Till ljumhetens försvar" lyder dagens ledare 2016-03-30 i GP. Den är skriven av Adam Cwejman.

Utifrån helgens talibanattentat i Lahore, Pakistan och läsning i Horace Engdahls senaste bok, tar ledaren upp frågor kring ont och gott, men glider försåtligt över i ett försvar för den småborgerliga samhällsmodellen.

De flesta terrorister är inte patologiskt onda, som är lätt att förledas tro efter kallblodiga attentat. De är istället kompromisslöst goda och, som Horace Engdahl skriver: "blint övertygade om att deras gärningar har ett gott syfte". Det är dessa, som vi verkligen behöver oroa oss för.

Engdahl lyfter fram fanatismens motsats, ljumheten som idealet. GP ger honom rätt. De flesta svenskar tros vara ljumma i  sina övertygelser, varken dogmatiska eller apatiska. Detta ses som ett sundhetstecken. För ivriga revolutionärer däremot, vare sig de är religiöst eller politiskt motiverade, reses ett varningstecken.

Fanatikerna kritiserar de ljumma för att de inte rör sig mot ett mål, att de vegeterar i ett substanslöst konsumtionssamhälle. De bryr sig inte om klasskampen eller Guds frälsning. De i dessa rörelser, som tror att de hittat det senaste och enda svaret på mänsklighetens frågor, återupprepar sig i alla tider.

Den enskilda människan ska, enligt GP, de rastlösa idealisterna vilja tillintetgöra för att så uppgå i ett större sammanhang. För revolutionärerna är ett människoliv alltid billigt, medan det ljumma samhället värderar människolivet högt. Därför är människor lyckligare i ljumma och trygga samhällen. Deras liv är något mer än en obetydlig beståndsdel i en kollektiv strävan.

Nu har här ovan de rastlösa idealisterna fått ta de fanatiska revolutionärernas plats. Idealisterna (i Sverige?) syftar till att tillintetgöra den enskilda människan, då hon inte är mycket värd. Är människor verkligen lyckligare i ljumma och trygga samhällen? Ja, i säkert i trygga sådana, men i ljumma - tveksamt. Skulle gärna vilja få källa för påståendet. Att GP inte värderar kollektiv strävan högt, framgår av Vem skriver vad på ledarsidan?, som citerar bolagsordningen.

Den småborgerliga samhällsmodellen sägs tillåta människor att uppfyllas av individuell mening som att ha hälsan i familjen, njuta av helgvädret och pyssla med med sina små projekt i maklig takt. Att lyfta på sin rumpa, bli aktiv medborgare och delta i det politiska livet eller gå samman för att värna miljön lokalt eller globalt - sådan rastlöshet leder kanske vidare till idealism, följt av ensidig fanatism och till slutpunkten: terrordåd ropande idealets namn? Huuva!

Så GP igen. Det ljumma samhället är anspråkslöst. Det har inte "svaret" och "lösningen". Därför värt att försvara med alla medel, som står till buds. För ett ögonblick kunde man tro att även denna "det ljummas" företrädare vill ta till bomberna. Men förmodligen anses inte sådana acceptabla och står därför inte till buds. Motståndarna i detta försvarskrig är de vars godhet och energi är oändlig när de sprider sina samhällsmodeller. Dessa avviker ju från den småborgerliga.

GP´s ledare startar i ett intressant resonemang väl värt att begrunda och diskutera. Snart luckras dock begreppen upp och får en ny mening innebärande att stoffet har knådats om så att det bestående, enligt GP värt att argumentera för - såsom kapitalism, konkurrens, vinsttänkande o dyl - förefaller som naturgivet och egentligen varande "den enda vägen". Allt är gott i den småborgerliga världen.

Denna debatteknik är vanligt förekommande i GP. Ledarartiklarna blir så också märkliga. Läsaren blir yr och är kanske inte medveten om orsaken. Skribenternas benägenhet att glida från ämne till ämne och samtidigt låta orden ändra betydelse är orsak till symptomen. Rena karusellen!

Något sker med demokratin då kritik inte beaktas

Något händer onekligen med demokratin om inte Regeringen lyssnar på den massiva kritiken mot de tänkta förändringarna i asyllagstiftningen: "Begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige".

63 kritiska remissvar lämnar på klar svenska förödande kritik mot de hastigt hopkomna förslagen. Efter noggrant övervägande är såväl tunga rättsvårdande instanser som myndigheter och intresseorganisationer m fl tydliga med att förslag bryter mot konventioner, är obehövliga, brister i effekt, är kontraproduktiva, är ogenomförbara och även dyrbara. Integration och människors hälsa äventyras.

Du finner utkastet till lagrådsremissen liksom remissvaren här: Konsten att såga ett lagförslag Louise Dane, doktorand i offentlig rätt, har svarat för den goda sammanställningen.

Dessbättre är också flera socialdemokratiska organisationer emot förslagen i deras första version. Ulf Bjereld för Socialdemokrater för tro och solidaritet skriver tillsammans med representanter för SSU, S-studenter och Migrationspolitiska S-föreningen på DN Debatt. Kanske kan vi därför hoppas på modifieringar i propositionen. Ikraftträdandet är tydligen senarelagt. Beslut ska tas i Riksdagen 21 juni.

Språket mister sin roll då mottagaren inte bryr sig om att lyssna. Organ med människor insatta i frågan, blir nonchalerade och degraderade när fakta inte beaktas. Tilliten till att samhällsbygget fungerar får sig kraftiga törnar. Denna konsekvens för demokratins livskraft har lika lite som annat utretts vad gäller konsekvenser av de lagda förslagen.

Den samlade regeringen har ännu chansen att lyssna och så värna de demokratiska processerna. Detta är nog så viktigt som att visa flyktingar att de inte här är välkomna, vilket annat osagt - förblir en skam.

 

Om momsen på varor och tjänster

Mervärdesskatten, momsen, har intresserat mig en tid. Varför är skattesatserna så olika? Vilka produkter och hela branscher är gynnade? Av vilken anledning?

Funderingarna grundar sig i tankar kring ROT- och RUT-avdragen. Dessa gynnar sysselsättningen i de aktuella branscherna men har nackdelen att subventionera de mera välbärgade i samhället. Den fördelningspolitiska profilen är omvänt jämfört med t ex progressiv inkomstskatt. Det goda med dessa avdrag är att de sänker tröskeln för privatpersoner att med skattade pengar överhuvudtaget efterfråga dessa tjänster. Helt klar är sådana tjänster med normal eller hög beskattning inte konkurrenskraftiga gentemot eget arbete i hemmet eller trädgården. Ett annat, föga önskat, alternativ utgör svartjobben.

För aktuella skattesatser, se Wikipedia. Vad gäller skattesatser och andra regler för momsen är Sverige bunden av EU-direktiv. Normalt får ett land inte ha mer än max 3 skilda skattesatser. I Sverige är normala skattesatsen 25 % kompletterat med två sänkta nivåer, på 12 resp 6 %. Därtill finns ett antal tjänster, t ex sjukvård, undervisning och artistarvoden, som är helt skattebefriade. Ytterligare information om momsen lämnar Skatteverket på sin webbplats.

När man studerar listan över skattesatser infinner sig lätt känslan av att här har successivt många ändringar skett. Misstanken om  framgångsrikt lobbyarbete i en del fall tränger sig på. Någon medveten princip verkar svår att vaska fram ur det spretiga.

Swedbank delade nyligen ut det årliga Myrdalpriset till Conny Olovsson och Paul Klein. Priset gavs för deras artikel "Bör varor och tjänster beskattas lika?", införd i Ekonomisk Debatt nr 3, 2015. De intresserar sig för optimal beskattning och finner att det sannolikt finns betydande välfärdsvinster med att beskatta tjänster lägre än varor. Särskilt gäller detta för hushållsnära tjänster som gott ersätter familjens egna arbetsinsatser i hemmet. Till slutsatserna hör att kapitalvaror i hemmet bör beskattas högt liksom även fastigheter.

Olovssons undersökning visar på ett ökat arbetskraftsutbud på c:a 20 %. En ungefär lika stor minskning av hemarbetet vore möjlig. Skattesatsen för tjänster bör för Sveriges del ligga 9 % under den för varor. Välfärdsökningen skulle bli sådär 10 %. På lång sikt skulle landets tjänsteproduktion genom en sådan omläggning kunna öka med c:a 50 %.

Ur optimal beskattningssynpunkt var det ett misstag att ta bort fastighetsskatten och samtidigt göra det mindre förmånligt att få uppskov med reavinstskatten. RUT-avdraget är i princip en bra idé, men frågetecken kan sättas för den väldigt generöst tilltagna subventionsgraden. "Ett naturligt alternativ hade varit att helt enkelt momsbefria hushållsnära tjänster." Med det konstaterandet landar artikelförfattarna i samma spår som mina egna tankar.

Själv kan jag inte följa nationalekonomerna i metoddelarna. De skriver inget om lönenivåerna för alla nytillkomna i hushållsnära tjänster. Går de att leva på? Vidare kan man undra över hur konjunkturutvecklingen för producenterna av kapitalvaror för hem och trädgård vid en hård beskattning skulle utvecklas. Hur det än är med dessa frågetecken visar ändå artikeln på den grundläggande  principen att tjänster bör beskattas lägre än varor. Här har vi en princip som bör vara vägledande vid den översyn av skattesystemet, som blir alltmera angelägen.