Axel Oxenstierna

Alltsedan Gunnar Wetterberg skrev sin biografi över Axel Oxenstierna, Kanslern. Axel Oxenstierna i sin tid (Atlantis) 2002, har jag tänkt att läsa verket. Här kan du läsa vad Dick Harrison skrev då Kanslern utkom. Ibland blir det mig långt mellan tanke och handling. Inte förrän denna försommar köpte jag boken i pocket. Men då inte den ursprungliga utan en nedbantad och omarbetad version, Axel Oxenstierna. Makten och klokskapen (Atlantis)

På 1600-talet grundlades många av de institutioner, som ännu är fullt igenkännbara. Reformer har successivt förändrat det administrativa Sverige men mycket består. Så ståtar landshövdingarna ännu med sina titlar. Dock har de kringskuren makt och de verkar i stort utanför offentlighetens strålkastarsken. Länsindelningen inlärd i skolans geografiundervisning har för generationer svenskar bildat ramverket för förståelsen av landets utsträckning och regionala samhällsliv. Denna vår har utredningen om storregioner lagt fram förslag som om de genomförs slutligt förpassar de gamla länen till historien. 

Att uppmärksamma

Att Axel Oxenstierna var den viktigaste mannen i det statsbygge som skedde på 1600-talet var mig bekant. Läsningen nu gav ytterligare några kunskaper. Nytt för mig vara att kanslern var utomlands, i Baltikum och de tyska staterna under så många år. Samtidigt med att han hade överblicken och ledningen över erövrade områden och de svenska stridsinsatserna hann han dessutom med att brevledes leda rådet på hemmaplan och lämna en mängd anvisningar och förslag för kung och ständer. Här lägger jag märke till att han trots sin makt och inflytande ändå nästan alltid fick justera och jämka. Hans organisationstankar köptes inte rakt av. Statsmannen kunde vara envis och hastigt flamma upp i vrede. Men han hade också en förmåga att inse hur långt han kunde gå. Han förstod att avvakta och vänta på att tiden skulle bli mogen.  

Intensiva var de diplomatiska kontakterna med såväl de förbundna som fiendesidan under de långa krigsåren. Konstellationerna skiftade ofta. Vänskapligt sinnade furstar kunde från tid till annan tveka i stöd eller byta sida. Diplomatin ställdes verkligen på prov under Trettioåriga kriget. Pålitliga kurirer behövdes. Behovet att transportera post ökade och embryot till postväsendet skapades så. 

Sverige hade under kanslerns tid 1612-1654 fiender som Danmark, Polen och tidvis Ryssland. Aldrig att Sverige skulle ta något steg tillbaka utan att det för tillfället var helt nödvändigt och strategiskt rätt! Axel Oxenstierna var något av en hök. Att slå till först ansågs vara en god regel liksom att i första hand föra krigen utanför landet, d v s på andra sidan Östersjön. 

Sambandet krigen - skatter - reformer

Krigsinsatserna krävde uttag av skatter i helt annan omfattning än tidigare. För detta krävdes institutioner och regelverk av tidigare okänd art och omfattning. Skattebasen, d v s allmogens väl och ve, måste värnas så att skatterna flöt in. Egenrådiga fogdar som berikade sin egna kassakistor måste med hot och våld hållas i strama tyglar. En fungerande bokföring infördes. Utskrivningen av soldater måste ske på ett sådant sätt att bönderna inte revolterade. Lösningen blev att byarna fick inflytande över detta. Kyrkoherdarna fick uppgiften att hålla en kyrkobokföring av människorna. Sådan statistik var viktig både för skatteuttaget och det kontinuerliga behovet av män för krigsskådeplatserna.

För det enkla folket innebar stormaktstiden en lång plåga. Kapitalismen i modern tappning började ta form. Paralleller går lätt att dra mellan vår tid och 1600-talet. Konflikterna och det politiska spelet är igenkännbara. Stora klasskillnader råder. Det är vanligt folks ansträngningar som utgör förutsättningen för att välfärdssamhället/stormakten Sverige ska fungera. Samtidigt sker en kontinuerlig överföring av medel från de mindre bemedlade till de superrika/adel och högre prästerskap. Axel Oxenstierna var född att styra. Som tillhörande högadeln gynnade han denna och berikade sig själv samtidigt. Propaganda användes då med stor skicklighet för att göra krigsinsatserna accepterade och få generation efter generation av unga män att gå ut i krig för att dö för nationen. Som bekant kom fler att dö av sjukdomar och svält än för fiendens kulor. Kapitalismens moderna företrädare försöker försvara dess återkommande kollapser med att den ändå är bäst på att leverera på lång sikt. Håll ut - smulorna från de rikas bord kommer slutligen alla till godo.  

Stormakt för lånade pengar och ett utarmat folk

Begreppet stormaktstiden lämnar därför, trots kanslerns personliga duglighet, stora arbetskapacitet och förmåga till reformtänkande, en bitter eftersmak. Ställningen som stormakt vilade på bräcklig grund. Därtill på lånade pengar. Ingen anledning finns att i nationell anda yvas över de forna erövringarna på andra sidan Östersjön.

Ett samband är oroväckande. Krigsansträngningarna kostar. Skatter måste öka. För att detta ska ske krävs reformer och nya institutioner d v s utveckling. Kriget drev fram utvecklingen av Sverige. Det hävdas att mycket av naturvetenskaplig-teknisk utveckling från början har skett under militärens hägn och med dess behov för ögonen. Så utvecklades atomkraften först som ett allt förgörande massvapen, först senare blev den civil energikälla. Ett annat exempel är internet, som ursprungligen tillkom för militär kommunikation. 

För nutidens upplysta samhällen får man hoppas att utveckling och därmed sammanhängande reformer med ännu bättre utfall kan iscensättas på demokratisk väg. Att individer i samarbete - intressegrupper, partier, parlament och företagsvärlden - både i vårt eget land och utomlands, ser behoven, tar initiativ och får saker att hända utan att samtidigt offra människor som lever och är till i krigets vanvettiga förstörelse.