torsdag 26 oktober 2017

Gluggevalen är i ett myrområde

Bland Lantmäteriets Historiska kartor har jag funnit ännu en karta som redovisar belägenheten för gränsmärket Gluggevalen. Den finns i Lantmäteristyrelsens arkiv bland läns- och häradskartorna för Älvsborgs län. Beteckningen är O 9 och den är ritad av den kände kartritaren Kietell Classon Felterus.

Kartan placerar Gluggevalen ute i ett mossområde varav en stor del ska vara på den bohuslänska sidan. Du hittar namnet i nedre delen av kartklippet, strax sydost den vinkel, som den rödprickade gränsen gör i tjärnet Vickarn. Detta tyder på att gränsmärket bör sökas nordost om Stången i nuvarande gränsen. Endast där kan man finna stråk av sankmark runtom. Jämför med mossmarkerna på 1978 års ek. karta Knotten, som finns med i inlägget från 27 maj.






onsdag 28 juni 2017

Fynd i sökande efter Gluggevalen

Här fortsättes berättelsen om Gluggevalen från förra blogginlägget.

I mitten av maj vandrade jag från länsväg 172 till Stången, gränsmärket mellan Bohuslän och Dalsland. Där finns idag militärens informationsskyltar om tillgängligheten till skjutfältet på Lane-Ryrs sida om gränsen.

Utifrån tvistekartan 1743 och häradsekonomiska kartan (se förra blogginlägget) antog jag att platsen där ett kors hittats inhugget i släta berghällen (Torp - en socken på Dal, s 493) borde vara en bit nordöst om Stången, närmare det större mosspartiet där. Jag gick alltså åt detta håll och hade på min högra sida hjälp av röda plastkäppar markerande en sentida skifteslinje åt nordöst (se klippet från ekonomiska kartan i förra blogginlägget). Jag hittade inte korset, men ett litet höjdparti väckte mitt intresse.

På denna lilla höjd fanns fyra flacka partier av urberget. Mellan dessa löpte lägre partier ut till höjdens kanter så att där fyra låga öppningar, eller varför inte säga "gluggar", öppnade sig. Vid sidan om den lilla höjden och på lägre nivå fanns en grupp stenar i en hög, liksom undanslängda. Tanken som väcktes hos mig handlade om att detta kunde vara platsen för Gluggevalen.

Vid närmare granskning upptäckte jag att de fyra lägre partierna (armarna i det tänkta korset) verkade ha skarpt huggna sidor i berghällen. Armarna är orienterade efter de fyra väderstrecken.

Här följer några foton från platsen.



Med hjälp av min mobil kan jag ange den exakta positionen för stället. Se här nedanför.



Ett annat sätt att ange koordinaterna följer här: X6487460Y1277260. Detta senaste är ett korrigerat närmevärde för platsen. På Lantmäteriets ekonomiska karta 8B7f Knotten från 1978 kan man med hjälp av kantmarkeringarna på kartbilden mäta sig fram till rätta stället.

För en 'vale', upprest brännbart virke att antändas som signal vid ofärd i riket, förefaller det lämpligt med de låga öppningarna, vilka kunde ge god syretillförsel till elden, menar jag.

Värt att fundera på är om detta ställe ännu tidigare är nämnt i de gränslistor mellan Norge och Sverige, som brukar föras till år 1273.

I dessa uppräknas ett gränsmärke, Ofnenn, som bör finnas mellan Lane-Ryr och Torp. Johan Kalén ville (Bohuslänska gränsmärken, 1933, s. 91 f) förlägga detta till Grågåseberg där en klyfta hos befolkningen kallas 'Ommen', d. v. s. Ugnen. Den klyftan har ett gränsröse på en jordfast sten. Han ändrade därför ordningsföljden för tre av gränsmärkena i detta avsnitt. Ofnenn hamnade så öster om väg 172.

Men i OGB 12:1 Ortnamnen i Lane härad (1966) skriver Carl Sigfrid Lindstam på s. 292 att sannolikt är det medeltida Ofninn ett äldre namn på Gluggevalen. Min tanke är att en eldplats, tänk järnålderns upphöjda eldplatser i långhusen, eller senare tids ugnar med fördel har en viss höjd över marken bl. a. för arbetsställningens och rökens skull. Berget Åmmeberg i Östergötland kan möjligen ha liknats vid en sådan upphöjd eldplats. Om Ofnenn är samma som Gluggevalen finns ingen anledning att anta att i 1273 års listor en omkastning i ordningsföljden skulle ha skett.

Slutligen vill jag visa ett avsnitt av Kietill Classon Felterus´ karta över Bohuslän från 1673. Kartan visar landskapet sett från öster. I högra sidan återfinns uppifrån namnen Vekerkiern (Vickarn), Gluggewahle och Rökjellan (sistnämnda nära nutida väg 172).


Enligt avståndsförhållandena mellan dessa platser skulle Gluggevalen vara att söka betydligt längre österut än den plats, som jag redovisat här ovan. Men nu kan man nog inte gå efter detta. Trots den vunna skickligheten hos den tidens kartpionjärer är det inte ovanligt med liknande fel och ännu större sådana. Så ännu undflyr detta gränsmärke oss som vill finna ett säkert belägg för platsen. Det alternativa korset, inhugget i den släta berghällen, skall finnas drygt 500 m. öster om Stången och knappt 100 m. norr om dagens gränslinje. Den platsen vore intressant att  besöka.

lördag 27 maj 2017

Gluggevalen - ett undflyende riksgränsmärke

Mellan Torps socken i Dalsland och Lane-Ryr i Bohuslän fanns riksgränsen mellan Sverige och Norge fram till 1658. Här fanns ett tidigt omskrivet gränsmärke som nu förefaller okänt vad gäller den rätta platsen. På nedanstående karta över Dagsholm återfinns Gluggevalle i sydvästra hörnet. Närmaste gården är dagens Hasselliden. Ån är Flagerån som rinner under väg 172 längre österut.

Avritning från 1687 över Dagsholm, Torps socken, Valbo härad, Älvsborgs län. Källa: Lantmäteriet

Skärmklippet härunder är från ekonomiska kartan. Den visar by-, socken-, kommun-, härads-, landskaps- och länsgränsen. Tidigare alltså även riksgräns. I öster har vi väg 172 och i väster Vickaretjärn. Denna mindre sjö nämns lika tidigt som Gluggevalen i de gamla riksgränslistorna, nämligen de av år 1557 och 1580. Där flera gränser möts sydost om Vickaretjärn ger kartan namnet Stången. Där har i senare tider denna gränspunkt markerats med en stång. Detta kan vara platsen för Gluggevalen. Men nästa karta indikerar en nordligare belägenhet.

Ek. karta 8B7f Knotten från 1978. Källa: Lantmäteriet

 År 1743 vinklade gränsen istället norrut och Gluggewahle finns strax söder om en större mosse. Nu finns betydande fel i kartan, så inget bevisas härav.
Karta över tvisteplatsen mellan bohuslänska hemman och dalsländska St. Höghult från 1743. 
Källa: Lantmäteriet

Kartan har text där gränsmärket beskrivs.
 Text från 1743 års karta över tvisteparken mellan bohuslänska hemman och dalsländska St. Höghult. Källa: Lantmäteriet

Gluggewahlen sägs vara ett slätt avbränt berg där för en vårdkas av sten tidigare stod uppmurad. Sju gluggar ska ha funnits i vårdkasen och denna ska ha hållits som rätta skillnaden mellan länderna i alla tider. Lägg märke till att de gamla männen, som kunde intyga detta, fanns på bohussidan. Åborna i St. Höghult hävdade vid detta tillfälle inför lagmansrätten i Uddevalla en betydligt sydligare gränsdragning.

Nästa kartklipp har namnet Gluggevals Mosse en god bit nordost om den gränspunkt som uppges vara Gluggevalen (nr 9). Nordväst om den diagonala gränslinjen finns ett sammanhängande mosskomplex. Se klippet ovan från ek. kartan, vilken upptar södra delen härav. Den lilla Gluggevals Mosse på karta nedan, långt ifrån gränsröset, kan inte ha samband med namnet Gluggevalen. Däremot är det mera troligt att hela myrkomplexet norr om Gluggevalen har fått namnet Gluggevalsmossen, vilket också bekräftas av 1743 års karta.

 Från karta för storskifte av skogen i St. Höghult 1782. Källa: Lantmäteriet

Samma kartas västligaste del visar rät gränslinje till Vickaretjärn. Relationerna för avstånden tjärn - nr 9 - bäck i öster, stämmer inte. Så högst osäkert om nr 9 är samma som Stången eller som 1743 års Gluggewahle. Hela västra delen av denna karta är mycket schematisk vad gäller redovisningen av kalberg och det övriga, med brun färg återgivet. Man kan fråga sig om kartritaren överhuvudtaget varit i denna västliga del! Området ligger långt från civilisationen och kanske fick åbornas berättelse om utmarken räcka för återgivandet på kartan.

1782 års karta och förhållandet till Vickaretjärn. Källa: Lantmäteriet

Nedanstående karta visar två kraftiga vinklingar i detta gränsparti. Den östra, som har kontakt med den smala tvisteparken, visar vissa överensstämmelser med läget enligt 1743 års karta.


Häradsekonomiska kartan Fagerhult 1890-97. Källa: Lantmäteriet

En grupp hembygdsintresserade i Nättjebacka vandrade här i maj 2006 och fann en berghäll med ett kors inristat. Platsen ligger drygt 500 meter öster om Stången och knappt 100 meter norr om dagens gränslinje. Ett kors hugget i berget nämndes faktiskt sist i texten om Gluggewahlen ovan. Men det får ännu betraktas som osäkert om Gluggevalen är funnen. Mera finns att undersöka och skriva om i ämnet men här sätts punkt för denna gång.

Källor:
Kalén, Joh.: Bohuslänska gränsmärken. Göteborg 1933
Ortnamnen i Valbo härad. Ortnamnen i Älvsborgs län, XVIII. Uppsala 1915
Ortnamnen i Lane härad, 1. Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län, XII. Göteborg 1966
Torp. En socken på Dal, s. 488-497, red. Ingemar Lindhe, utg: Föreningen Torps sockenbok. Färgelanda 2013
Avritning Dagsholm, Torps socken, Valbo härad, Älvsborgs län, 1647. Lantmäteristyrelsens arkiv, Lantmäteriet
Gränsbestämning Kållebråten nr 1, Lane-Ryrs socken, Lane härad, Göteborgs och Bohus län, 1743. Lantmäteristyrelsens arkiv, Lantmäteriet
Storskifte av skog St. Höghult, Torps socken, Valbo härad, Älvsborgs län, 1782. Lantmäterimyndigheternas arkiv, Lantmäteriet
Ekonomiska kartan 8B7f Knotten 1978, Rikets allmänna kartverks arkiv, Lantmäteriet
Häradsekonomiska kartan 1890-97, blad Fagerhult. Rikets allmänna kartverks arkiv, Lantmäteriet

fredag 31 mars 2017

Kungens dalsländska skog

Skiften och allmänningar


Den senaste tiden har jag blivit  intresserad av att lära mig mer om 1700- och 1800-talets skiften av landets byar liksom om lands-, härads-, socken- och byallmänningarna. Hur nyttjades utmarkerna gemensamt innan dessa upplöstes genom överföringar av marken till enskilda, i första hand efter 1827 då laga skiftesreformen kom till? Vilka inskränkningar lade lag och Kronans restriktioner över bondens ägorätt? Genom den läsning, som följde, blev det tydligt för mig att det är riktigare att tala om nyttjande- eller dispositionsrätter. Långvarigt nyttjande och begränsade möjligheter för en svag statsmakt att tillvarata sina intressen kunde leda till att åbor även började betrakta skogsmarken som sin enskilda mark.

Byallmänningarna kom att skiftas främst fr. o. m. mitten av 1700-talet utifrån förordningarna om storskifte 1749 och 1757. För dessa är det alltså ganska enkelt att få fram uppgifter i Lantmäteriets förrättningsakter och ur domböckerna för häradena. Sockenallmänningarna upplöstes tidigare och mycket få fanns kvar i början av 1800-talet. En del häradsallmänningar finns dock fortfarande kvar. Staten, påverkad av liberalismens tankegods, gjorde sig av med många under perioden 1820 - 1855. Erfarenheten blev att skogsskövlingen ökade, så politiken lades om så att återstående allmänningar skulle behållas odelade, och även utökas genom markköp.

Skaraborgs län hade tydligen den största ytan med lands- och häradsallmänningar. Där var också konflikterna tydliga mellan kronan och samfälligheterna. Allmänningar i Västergötland finns namngivna redan i tillägg till Äldre Västgötalagen från omkring 1230. Om allmänningarna i detta län hittade jag en hel del litteratur, något också om allmänningarna i älvsborgsdelen av Västergötland men nästan inget rörande Dalsland. Anders Lignell skrev något i sin Beskrifning öfver Grefskapet Dal år 1851-52. Skogskommissionen för Älvsborgs län 1692-93 befattade sig inte med den s.k. Masteskogen öster om Stora Le och kronoparken Kroppefjäll. Det ansågs att dessa skogar redan var reserverade för amiralitetets behov genom ett kungligt plakat av 20 mars 1674 . En undersökning av ägonaturen för dessa allmänningar å Dal befanns därvid inte vara nödvändig. En kronoskog skulle också ha funnits nära sjön Hästefjorden i landskapets södra del.

Kungsskogen vid Hästefjorden

Skogen nära Hästefjorden var helt obekant för mig. Så jag började undersöka vilket område detta kunde ha varit. Så fann jag namnet Kungsskogen (Terrängkartan) på skogsmark i Frändefors sockens nordvästra del.

 Terrängkartan Källa: Lantmäteriet

Delning av den s. k. Kongsskogen skedde (avslutades)1807 och beskrivs i akten 15-FRÄ-706 hos länets lantmäterimyndighet. Den kan också studeras under Älvsborgs län, Frändefors socken på Lantmäteriets söktjänst för de historiska kartorna. 

Kartklippet visar på ett ungefär det område, som skiftades 1807. I söder och sydöst finns utanför kartan ytterligare hemman såsom Högen, Stuveryd, Flicksäter och Årbol. De två förstnämnda och bägge Stenshultsgårdarna ägde också del i Östmålsskogen, som var utmarkerna mellan dessa gårdar och Ske mosse. Av ett protokoll från den 9 oktober 1780 på sida 4 i akten framgår att namnet på samfälligheten då var Kongs- och Östmåls Skogelag

År 1807 var åkern av mycket mindre omfattning än idag. Även med dåvarande äng inräknad har uppodlingen varit mycket omfattande under 1800-talet. Lägg märke till den äldre krokiga vägsträckningen norr om Gråttetorp. Den förband i första hand inte 1600-talets hemman och skattetorp utan var dragen utanför, som en modern motorväg. Denna häradsväg över till Valbo härad skall ha blivit anlagd någon gång 1619-1639 enligt uppgift i domboken 1671 (Frändeforsboken s. 485). Nu är beteckningen länsväg 173, vilken har sin rakare sträckning, som den rödbruna linjen visar. Vägdelen Frändefors bro - Hakerud, Östmålavägen, förbinder inte heller mellanliggande hemman utan är dragen utanför den hägnade inägomarken, vilket i och för sig måste ha varit praktiskt med tanke på ökat markslitage och öppnande och stängande av led, som hade blivit följden med en annorlunda sträckning.

Sjön Hästefjorden (sänkt 1868) låg/ligger söder om området med på kartutdraget.

Av kartan i akten för delning av Kongsskogen 1807 (15-FRÄ-706) fann jag att hela 22 hemman var intressenter vid delningen av denna samfällighet. 
Kartan, uppdelad i fyra blad, fastställdes vid Sundals Härads laga sommarting den 26 juni år 1807.  


Processen för storskiftet hade startat redan 1778 med första mätning och kartläggning men dragit ut över flera decennier p.g.a. att ett flertal särrättigheter hävdades. Ganska förståeligt när så många var inblandade. Bl. a. hade man skilda uppfattningar om vilken del av skogen som egentligen bar namnet Kongsskogen. Hemmansdelarna Södra Fagerskog, Rösebacken, Kleva och Anolfsbäcken belägna norr om vägen, företrädda av Auscultanten Natt och Dag, ville begränsa namnet endast till marken söder om häradsvägen. Se s. 9 ff. i akten.

Av sådant som kungliga brev, köpebrev, fastebrev och protokoll från synerätter framgår att hela området utgjorde allmänning i äldre tid (1500-talet) och även skogsmarken norr därom, i Sundals Ryrs socken, ingick. Hela området kallades då nämligen Bollunge skog, vilken kronan gjorde anspråk på. Bollungen ligger på kronoparken Kroppefjäll i Sundals Ryrs socken, så hela detta stora område hängde ihop. Ett annat namn på detta större område är Håkeruds skog, vilket är det namn Laurentius N. Hesselgren lämnar i sin Dissertatio Academica De Dalia av år 1718. Namnet måste vara efter gästgivaregården Hakerud vid häradsvägen i östra delen av skogen. Ett domboksutdrag av den 19 januari 1749 ger ytterligare ett namn för skogsområdet inom Frändefors: Sockenallmänningen Kronoskogen

Jag misstänker att området var en häradsallmänning för Sundals härad innan Gustav Vasa och hans söner gjorde anspråk på landets allmänningar för egen och Kronans räkning. Skillnaden för berörda åbor i Sundals härad behöver inte ha blivit så stor. Men helt klart är att nyttjandet av utmarken för t. ex. timmer och kolning skedde under byråkratiska rutiner, som idag förefaller föga ändamålsenliga.  

Åborna norr om häradsvägen vittnade alltså om att namnet Kongsskogen bara avsåg skogen söder om vägen. De menade sig därmed inte vara berörda av delning av den södra delen. Skogen norr om vägen (ett fast märke = gräns) skulle från uråldriga tider ha ägts som deras enskilda. De skulle så tillägna sig större delar än vad som det nu såg ut att bli. Lantmätaren höll inte med och rättsavgörandena gick inte heller deras väg. Men jag kan spåra utifrån kompletterande notiser i Frändeforsboken (sockenbok) att deras uppfattning inte behöver vara ljug för egen möjlig vinning. Tecken tyder, t. ex. hemmansgränser, i landsvägens sträckning, på att där rått en skillnad mellan de två områdena.

För flera hemmansdelar söder om vägen, bl. a. Årberg, kan åbor visa papper på att de är köpta av assessorn i Kungliga Hovrätten, Erik Andersson.  Denne i sin tur ska ha fått egendomarna genom gåva eller köp av kungen. I en arvstvist 1658 gällande Årberg visade Lars Larsson, Årberg, upp ett köpebrev från 1636 för 1/4 Årberg för summan 100 daler. (Frändeforsboken s. 365) Säljare var Erik Andersson, som i sin tur hade köpt av Gustav II Adolf. Hans motpart, mågen Torbjörn Effvensson, hävdade att hans föräldrar hade brutit upp hemmanet från skogsroten, visar kungligt köpebrev daterat i Uppsala 1598 samt andra häradsdomar och skaft på besittningsrätten arvinge för arvinge bakåt i tiden. Man kan undra om kungamakten råkade sälja samma hemmansdel flera gånger! För att utreda saken krävs en hel del av fördjupning i domböckerna och arkiven över de kungliga breven.

Jag misstänker att området söder om vägen utgjorde den tredjedel, som kungamakten i äldsta tid hävdade ägande till av allmänningarna, eller ursprungligen egentligen av avkastningen från dessa. Men kungen kunde förläna den tredjedelen till någon förtjänt man, och då krävdes i allmänhet att skifte utfördes. Frågan är om denne Erik Andersson var en sådan förtjänt man, som kungen gynnade med delar av allmänningen. Vid en avgränsning av kungens del av allmänningen kan häradsvägen ha använts som märke eller skilje.

Marken är betydligt bättre både för uppodling och skogsbruk söder om landsvägen. Den marken kan ha utgjort den tredjedel, som utpekades för kungen, och så fått namnet Kongsskogen. Hemmanen norr om vägen förefaller vara uppodlade senare än de söder om, och det dröjer innan en betydlig skatt läggs på dessa. Häradsvägen gör faktiskt en svårförklarlig sväng mot norr runt om den bättre marken, vilken endast fläckvis var uppodlad genom små intagor. Vägen kan ha anlagts där strax efter att den kungliga tredjedelen avskilts. Kungen eller efterföljande markägare låg förmodligen bakom den längre vägsträckningen runt detta tänkta, ursprungliga Kongsskogen.

Namnet Kongsskogen kan ursprungligen så ha avsett endast marken söder om landsvägen, vilket på något sätt hade bevarats i minnet över generationerna, trots att namnet gått över till hela skogsområdet då Kronan (kungen) ansåg sig äga allt. Till grund för Kronans hävdande av ägorätten inte bara över kungsgårdar och Kronans jaktparker låg ett förfalskat dokument över beslut på ett riksmöte i slutet av 1200-talet, som skulle ha gett Kungen och Kronan dessa allomfattande rättigheter. Det var under Johan III´s tid dokumentet "upptäcktes". Inte förrän i mitten av 1800-talet  genomskådades förfalskningen. Då hade rätten för samfälligheterna förvrängts i flera hundra år. De som vittnade till förmån för hemmanen norr om vägen behöver inte ha begått mened. Mycket spännande återstår här att forska fram ur källorna. 

Källor och litteratur (ett urval):
Almquist, Jan-Eric: Skogskommissionerna under det karolinska enväldet. (I: Svenska Lantmäteriet 1628-1928, Del I, utg. av Sällskapet för Lantmäteriets historia, Stockholm 1928)
Agrarhistorisk landskapsöversikt. Västergötland och Dalsland. Red. Mascher, Catarina, publikation 2002:14, Länsstyrelsen Västra Götaland. 2002
Bäärnhielm, Mauritz: Vad lagboken berättar. (I: Äganderätten i lantbrukets historia. red. Widgren, Mats. Skrifter om skogs- och lantbrukshistoria 8, Nordiska Museet. 1995)
Dalslands revirs arkiv (f.d. Domänverket). Landsarkivet, Göteborg
Frändeforsboken. En historik om Frändefors socken. Sammanställd av Erik Grane. Uddevalla 1985
Holmbäck, Åke: Frågan om rätten till häradsallmänningarna. (I: Svenska Skogsvårdsföreningens Tidskrift, nr 1, 1930)
Hesselgren, Laurentius N.: Dissertatio Academica De Dalia. 1718. Nyutgåva med översättning av Sven Blomgren. Utg. Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbund. 1968
Hill, Örjan/Töve, Jan: Kunskap om skogens historia. Göteborg 2003 (mycket bra handbok för den som vill forska i utmarkers och skogars historia)
Lantmäteriakten 15-FRÄ-706 år 1807 i lantmäterimyndigheternas arkiv
Sveriges skogar under 100 år. Del I. Red. Arpi, Gunnar. Kungliga Domänstyrelsen, Stockholm 1959

tisdag 28 februari 2017

Om att förena sig vid Junabäck

Junabäcken

I förra bloggposten riktades intresset mot Domneån, som rinner ut i Vättern strax norr om Bankeryd. Längre söderut, ja ända inne i Jönköpings centrum, finner ännu en, tidigt omskriven, bäck sitt utflöde i sjön. Det är frågan om Junabäcken känd från landskapslagarna i samband med Eriksgatan. Numera förefaller stavningen Junebäcken vara den vanliga.

Eriksgatan

Eriksgatan var den färd den nyblivne kungen gjorde genom de centrala landskapen för att vid tingen få sin kungavärdighet bekräftad. Trohetseder skulle ges och kungen skulle ge försäkran att han skulle styra enligt landskapets lag. Namnet Junabäck med dess oklara förled ger skäl att stanna upp.

Enligt Äldre Västgötalagen från mellersta och senare delen av 1200-talet skulle "alla götars ting" utse en gisslan, som skulle fara till Junabäck för att möta kungen. Dit hade östgötarnas gisslomän medföljt för att vittna om att han var ´rätt´ kung.1)  Smålänningarna nämns inte. Bygden kring Vätterns södra del hörde vid denna tid till östgötarnas lagsaga. Tveta härad ingick inte i Tiohärad, det område som senare tillsammans med stora och små härader skulle komma att kallas Småland.

Upplandslagen från 1290-talet ger fler detaljer om eriksgatan och dess sträckning. "Från Uppsala skall man följa honom till Strängnäs. Där skola södermännen taga emot honom och med lejd och gisslan följa honom till Svintuna. Där skola östgötarna möta honom med sin gisslan och följa honom genom sitt land till mitt på skogen Holaved. Där skola smålänningarna möta honom och följa honom till Junabäck."2)

Efter vistelsen hos västgötarna tog närkingarna över kungen vid Ramundeboda (i Tiveden). Vid Uppbåga bro (vid Fellingsbro) tog västmanlänningarna över för att i sin tur lämna över till upplänningarna vid Östens bro (vid landskapets gräns mot Uppland). Enköping var en knutpunkt. Mellan Uppsala och denna stad gick färden både på ut- som hemresa. Innan handelsplatsen Enköping tillkom fanns här Enögla by och kungsgården Ena med tings- och marknadsplats. 

Svintuna gård låg vid Krokek vid Bråviken. Denna del av Kolmården var östgötsk allmänningsmark. Sista stopp för sörmlänningarna innan Kolmården var Jönåker i Jönåkers härad. Som helhet har mötesplatserna för delegationerna varit vid landskapsgränserna eller (av praktiska skäl) i dess närhet vid en större by eller kungsgård. 


Ortnamn med likartad förled

Språkliga band förenar Junabäck med Jönåker och Enköping. Även by- och sockennamnet Enåker, Simtuna härad, Uppland tillhör gruppen. 

Elof Hellquist återger de äldre skrivningarna för Jönköping: fsv. Junakøpunger 1278, Jonæ- omkring 1350, Jöne- omkring 1400, vars första led härrör från Junabækker, Junabäcken. Trots flera tolkningsförsök måste namnet väl alltjämt anses dunkelt, skriver han. Otto von Friesen lämnade 1915 tolkningen med æwinn, ´den beständiga, aldrig sinande bäcken´. Junabäcken är en källbäck. Nysvenska Junabäck är egentligen en lärd fornspråksform. Jöne bäch 1664 representerar sannolikt den då levande talspråksformen. Ett oförklarat jun- föreligger även i fsv. Junaker, nu Jönåker, härad i Södermanland.3)  von Friesen antog samma förled för Enåker.4)

För Jönåkers härad finns skrivningen (ii) Junaaker 1353. Namnet, givet efter en samlingsplats, antas ha övergått till ett bygdenamn och att bygden sedan har inordnats i hundareorganisationen. Samlingsplatsens läge är okänt. Jönåker är formellt identiskt med Enåker.5) 

Förleden i Enåker kan vara ett samnordiskt adj. æwinn ´ständigt, permanent´ och skulle här syfta på en åker som ständigt gav god skörd (von Friesen). Namnet är ursprungligen likalydande med det Jönåker, som ingår i Jönåkers härad.5) 

Magnus Lundgren var tidig med kopplingen mellan namnen Junabäck, Enåker och Jönåker. Men han antog ett personnamn Iune (Iunne)6), vilket Jöran Sahlgren tydligt avvisade.7)  Ännu tidigare hade Johan Nordlander vid behandlingen av namnet Junsele, Ångermanland, sammanställt den där aktuella förleden med den i Jönåker, Jönköping och Junabäck.8)  

Bakom förleden för Enköping kan ligga ett *Ene, antingen med betydelsen 'enbestånd' eller ett likalydande *ene 'vägmöte'. Staden växte upp vid en urgammal vägknut, vilket betygas bl. a. av att Eriksgatans sydliga och nordliga riktningar sammanstrålade här.5) 

Att osäkerheten fortfarande finns kring förleden för dessa namn framgår vid en jämförelse mellan Svenskt ortnamnslexikon, den äldre Svensk Uppslagsbok från 1950-talet och Nationalencyklopedin. Det ovan nämnda är som framgår av noterna främst hämtat från ortnamnslexikonet. Sv. Uppslagsbok uttrycker ovisshet för alla fyra namnen. Nationalencyklopedin finner förleden i Junebäcken sannolikt bildat till ett ord motsvarande fornvästnordiska ýr ídegran´, vilket är den tolkning Jöran Sahlgren gjorde 1959.9)  I konsekvens härmed nämns samma förslag för Jönåker. Beträffande Enköping är uppslagsverket tyst och för Enåker uppges förleden vara oklar.

Den som söker förklaringen till ett ortnamn i skilda källor får på detta sätt ganska ofta helt olika besked - detta tyvärr utan att det anges att andra tolkningar finns eller att tolkningen är osäker.


Samband mellan ortnamnen och Eriksgatan?

Jag har undrat över ett eventuellt samband mellan dessa namn och det faktum att tre av dem passerades av medeltida Eriksgatan. Vid platserna för utbyten av gisslan förenades delegationerna från två landskap. För Junabäck är det bekräftat genom skrivningarna i de gamla landskapslagarna och i Magnus Erikssson allmänna landslag. Ingen uppgift finns om utbyte av gisslan i Jönåker. Men inget hindrar att överlämningen av kungen kan ha skett här innan den enligt landskapslagarna skedde vid Svintuna på södra sidan av Kolmården. Jönåker, norr om Kolmården, var en rikare bygd och kan i ett äldre skede ha haft större möjligheter att svara för boende och mat för ett stort sällskap. 

Vid Ena och Enögla (nuvarande Enköping) skedde inget överlämnande av gisslan men här knöts den ögla som färdvägen bildade, ihop.


Unionsriket Sverige

Den tidiga statsbildningen Sverige bestod av landskap med relativ självständighet. Man skulle kunna tala om en union. Säg ordet med engelskt uttal, tänk på Manchester United och unity. Från latinets union-, unio och unus för 'en' har spridning av ordgruppen skett också till svenskan och flera andra språk. Vi har även 'enhet' och 'förening', verbet 'ena' m. fl. Viktiga platser längs Eriksgatan skulle väl kunna ha innebörder som Unionsbäck, Unionsåker och Unions kungsgård?

Väl medveten om att mina amatörtankar troligen är lätta för forskarna att avfärda, vill jag gärna ha det sagt att sökandet efter sådana här samband är nöjsamma


Noter:
1) Holmblad, Lars G. (1993): Eriksgatan. Från medeltid till nutid, s. 9f., Carlsson Bokförlag. Stockholm
2) Holmblad (1993), s 10
3) Hellquist, Elof (1922): Svensk etymologisk ordbok, sp. 287 på runeberg.org 2017-02-27
4) von Friesen, Otto (1915): I: Meddelanden från Norra Smålands fornminnesförening 4, s. 5 f.
5) Svenskt ortnamnslexikon, (2016): red. Mats Wahlberg, andra upplagan
6) Svenska Landsmål och svenskt folkliv, 10:6, s. 139
7) Sahlgren, Jöran (1959): Namn och Bygd, s. 30 f.
8) Nordlander, Johan (1882): Om sil och sel i norrländska ortnamn..., I: Svenska Landsmål och svenskt folkliv, 2:6, s. 11
9) Sahlgren (1959), s. 36-39









.

lördag 14 januari 2017

Domneån - ån som domnar

I några av inläggen hösten 2016 behandlade jag gränsmärken mellan Västergötland och Småland. Dessa skrevs in som tillägg i handskriften med den Äldre Västgötalagen c:a 1325. Kartor tog jag hjälp av för att visa terrängen i vissa intressanta avsnitt. Här fortsättes med Domneån, som är det sista märket innan landskapsgränsen löper ut i Vättern.

Ån skrevs dumn i gränslistan. Ånamnet lär vara grunden även i gränsmärkena dumnæquild och dumnærmosæ. Det sistnämnda, numera Dumme mosse, skrev Axel Eile om 19291). Han betraktade namnet snarast som ett utslag av de nästboendes galghumor. "Adjektivet 'dum' brukas ju stundom i betydelsen 'krånglig, illavuren, besvärlig, otrevlig o.d..." Otrevlig och besvärlig, då den orsakade frost, försenad vår och svår att hålla väg på, har den också betraktats som, enligt Eile.

Nils Ödeen2) tog sig strax an namnet Dumme mosse. Han menade att Eile tydligen hade låtit sig påverkas i sin tolkning av hur mossen beskrevs i äldre topografiska verk. Ödeen lämnade Eiles tolkning därhän och påpekade att mossnamnet i gränslistan är genitiv av ånamnet Domn. Ån rinner förbi hemmanet Domnaryd, Bankeryds socken, vilket likaså har uppkallats efter ån. "Ånamnet är utan tvivel bildat med n-suffix till roten dum-..." "Stammen dum- återfinna vi i det fsv. adjektivet dumber, som betyder dels 'stum' och dels 'svag, skum'." Ödeen angav att i den förra betydelsen synes ordet ingå i en del norska vattendragsnamn. Älvnamnet Dumma har förklarats som 'den tysta' ån av norrmännen S. Bugge och A. Kjær. En liknande betydelse finner Ödeen skäl för att lägga in i det småländska ånamnet.

Ursprungliga stammen för dum har en betydelse av 'omtöcknad' och står i avljudsförhållande till damm och dimma. Ödeen hamnar så till sist i att ånamnet har betytt 'den dimmiga ån'. Klimatförhållandena omtalade i de topografiska beskrivningarna (GM: närmast utifrån Allvin) kan tala för dess riktighet, menade han.

Ivar Lundahl3) fann 1950  inte de två av Ödeen diskuterade betydelserna tillfredsställande ur saklig synpunkt. Ån gör i sin helhet inte skäl för betydelsen 'den tysta' och han pekade på forsen Klerefors , 'den sjungande forsen' vid Klerebo i Bankeryds socken. Den av Ödeen föredragna betydelsen 'den dimmiga' såg Lundahl som lika litet motiverad. Han visade så på hur Allvins beskrivning var en kortfattad sådan om mossmarker i allmänhet i Mo härad och inte gällde Dumme mosse specifikt. Den sakliga grunden för Ödeens resonemang rycks så undan. Ån kan inte heller ha fått sitt namn efter en egenskap som tillkommer mossen och inte ån själv, menade Lundahl. 

Lundahl antog istället att Dumn återgår på ett äldre fsv. *Dufn och sammanställer det med det forniriska adjektivet domain, kymriska dufn, 'djup', vilka allmänt förts till en ieur. rot *dhub- 'djup' men lika gärna kan återföras på en rot *dhubh-. Betydelsen 'den djupa', synnerlig vanlig i nordiska vattendragsnamn, passar alldeles utmärkt in på Dummeån i dess nedre lopp, där den flerstädes är djupt nedskuren i terrängen. Jag tog hjälp av Terrängkartan för att undersöka förhållandena.


Källa: Terrängkartan, Lantmäteriet 2017-01-12

Av kartklippet framgår att Domneån är djupt nedskuren ifrån Klerebo och österut (men inte särpräglat då där finns en mängd liknande raviner). Men från Aledal och till i höjd med Österlid kan man däremot tala om djupa nedskärningar i den plana mon mot Vättern till. Lundahls sista påpekande är därför riktigt. Fallhöjden från dammen vid Klerebo och ner till Aledal är 60-70 meter.

Men hans tolkning 'djup' skulle komma att ifrågasättas. Danske forskaren John Kousgård Sørensen behandlade i Danske sø- og ånavne 1 1968 namnen Dum(b), varav ett återfinns i Asmundtorps och Tofta socken, Rønnebergs härad4). Här förutsätts snarast ett osammansatt ånamn Dum(b) till till adjektivet dum(bær), rimligtvis i den i dialekten vitt utbredda betydelsen 'stum'. Adjektivet betyder ursprungligen 'oklar, disig' och den betydelsen är också tänkbar. 

Ett nu försvunnet torp på Falster bar namnet Domnæthorp i Kung Valdemars jordebok (1300-talet). Det bör ha fått sitt namn efter en å *Dumna. Kousgård Sørensen följde här Ödeens klargörande att Domnaryd i Bankeryds socken är satt samman med ånamnet Dumn. Han redogjorde så för Ödeens härledning (se ovan) och dennes förordande av betydelsen 'den dimmiga ån'. Lundahls tolkning av namnet som ett ursprungligt *Dufn till den indoeuropeiska roten *dhub betydande 'djup' förkastar Kousgård Sørensen. Formen för namnet från jordeboken och de ljudmässiga förhållandena (om förbindelsen till marknamnet Domne(t) [funnet på karta] kan sägas vara säkrat) utesluter en sådan tolkning av detta falsternamn.

I en teoretisk diskussion om gamla ortnamn och dess bildning med hjälp av suffix eller ursprung i ordelement, som redan innehåller detta, fann Thorsten Andersson 19795) skäl att behandla Lundahls härledning av Dumn. Lundahl hade också för betydelsen 'djup' fört samman Dumn med det preussiska och västryska ånamnet Dubna vilket han menade kunde återföras på ett indoeuropeiskt no-adjektiv med betydelsen 'djup' vilket också kan ingå i förleden i det från Caesar kända galliska personnamnet DubnorixDumnorix. 

Th. Andersson menar att enstaka överensstämmelser som dessa måste vi handskas mycket varsamt med. Överensstämmelsen får givetvis inte vara tillfällig. 

Efter denna genomgång förefaller det mig att Ödeens inledande skrivning om betydelserna 'stum' och 'svag, skum' eller 'omtöcknad' har mest fog för sig. Vid Aledal bromsas kraften i det fallande vattnet upp, och ån flyter därifrån på den plana dalbottnen närmare tre kilometer innan den når Vättern vid Domsand. Kring ån finns också en sankmark i vilken flera serpentiner har utbildats. Jag vill mena att ån har 'domnat' eller 'bedövats, mattats, avtagit'. Elof Hellquist anger i Svensk etymologisk ordbok 19226) att 'domna', äldre dofna är en avledning av fsv. dovin 'duven'. För det senare ordet anger Hellquist betydelserna 'maktlös, slapp, ljum m. m.' 

Exakta betydelsen för dumn eller Domneån är inte lätt att fastställa. Men inte verkar det ha varit något kraftfullt. Eller rättare sagt - ån som var bullrande och rask utför branterna förändras sedan i sitt lopp så att den blir som 'omtöcknad' eller 'domnad'. 

Namngivningen av ån kan ha skett här vid mynningsområdet, vilket säkerligen tidigt besöktes av forntidens människor.

Noter:
1)  Eile, Axel 1929, Ortnamnen i Tabergs bergslag, Tabergs Bergslag 1, s. 24f., Tabergs Bergslags Hembygdsförening, Jönköping
2)  Ödeen, Nils 1929, Sydsvenska ortnamnssällskapets årsskrift 1928-29, s. 12ff., Lund
3)  Lundahl, Ivar 1950, Några gamla nordiska sjö- och vattendragsnamn, s. 39-41, Namn och Bygd 1950, Uppsala
4)  Kousgård Sørensen, John 1968, Danske sø- og ånavne 1 A-D, Navnestudier udgivet af Institut for Navneforskning Nr 6, København
5)  Andersson, Thorsten 1979, Ord eller suffixbildning? Till frågan om rekonstruktion av ord ur ortnamn, Sprogvidenskabelig udnyttelse af stednavnematerialet,  NORNA-rapporter 18,1980NORNAs syvende symposium i København 18-20/5 1979, Nordiska samarbetskommittén för namnforskning, Uppsala 1980
6)  Hellquist, Elof 1922, Svensk etymologisk ordbok, s. 98 och 108, från Projekt Runeberg 2017-01-13, http://runeberg.org/svetym/0186.html resp.  http://runeberg.org/svetym/0196.html