Kungens dalsländska skog

Skiften och allmänningar

Den senaste tiden har jag blivit  intresserad av att lära mig mer om 1700- och 1800-talets skiften av landets byar liksom om lands-, härads-, socken- och byallmänningarna. Hur nyttjades utmarkerna gemensamt innan dessa upplöstes genom överföringar av marken till enskilda, i första hand efter 1827 då laga skiftesreformen kom till? Vilka inskränkningar lade lag och Kronans restriktioner över bondens ägorätt? Genom den läsning, som följde, blev det tydligt för mig att det är riktigare att tala om nyttjande- eller dispositionsrätter. Långvarigt nyttjande och begränsade möjligheter för en svag statsmakt att tillvarata sina intressen kunde leda till att åbor även började betrakta skogsmarken som sin enskilda mark.

Byallmänningarna kom att skiftas främst fr. o. m. mitten av 1700-talet utifrån förordningarna om storskifte 1749 och 1757. För dessa är det alltså ganska enkelt att få fram uppgifter i Lantmäteriets förrättningsakter och ur domböckerna för häradena. Sockenallmänningarna upplöstes tidigare och mycket få fanns kvar i början av 1800-talet. En del häradsallmänningar finns dock fortfarande kvar. Staten, påverkad av liberalismens tankegods, gjorde sig av med många under perioden 1820 - 1855. Erfarenheten blev att skogsskövlingen ökade, så politiken lades om så att återstående allmänningar skulle behållas odelade, och även utökas genom markköp.

Skaraborgs län hade tydligen den största ytan med lands- och häradsallmänningar. Där var också konflikterna tydliga mellan kronan och samfälligheterna. Allmänningar i Västergötland finns namngivna redan i tillägg till Äldre Västgötalagen från omkring 1230. Om allmänningarna i detta län hittade jag en hel del litteratur, något också om allmänningarna i älvsborgsdelen av Västergötland men nästan inget rörande Dalsland. Anders Lignell skrev något i sin Beskrifning öfver Grefskapet Dal år 1851-52. Skogskommissionen för Älvsborgs län 1692-93 befattade sig inte med den s.k. Masteskogen öster om Stora Le och kronoparken Kroppefjäll. Det ansågs att dessa skogar redan var reserverade för amiralitetets behov genom ett kungligt plakat av 20 mars 1674 . En undersökning av ägonaturen för dessa allmänningar å Dal befanns därvid inte vara nödvändig. En kronoskog skulle också ha funnits nära sjön Hästefjorden i landskapets södra del.

Kungsskogen vid Hästefjorden

Skogen nära Hästefjorden var helt obekant för mig. Så jag började undersöka vilket område detta kunde ha varit. Så fann jag namnet Kungsskogen (Terrängkartan) på skogsmark i Frändefors sockens nordvästra del.

 Terrängkartan Källa: Lantmäteriet

Delning av den s. k. Kongsskogen skedde (avslutades)1807 och beskrivs i akten 15-FRÄ-706 hos länets lantmäterimyndighet. Den kan också studeras under Älvsborgs län, Frändefors socken på Lantmäteriets söktjänst för de historiska kartorna. 

Kartklippet visar på ett ungefär det område, som skiftades 1807. I söder och sydöst finns utanför kartan ytterligare hemman såsom Högen, Stuveryd, Flicksäter och Årbol. De två förstnämnda och bägge Stenshultsgårdarna ägde också del i Östmålsskogen, som var utmarkerna mellan dessa gårdar och Ske mosse. Av ett protokoll från den 9 oktober 1780 på sida 4 i akten framgår att namnet på samfälligheten då var Kongs- och Östmåls Skogelag. 

År 1807 var åkern av mycket mindre omfattning än idag. Även med dåvarande äng inräknad har uppodlingen varit mycket omfattande under 1800-talet. Lägg märke till den äldre krokiga vägsträckningen norr om Gråttetorp. Den förband i första hand inte 1600-talets hemman och skattetorp utan var dragen utanför, som en modern motorväg. Denna häradsväg över till Valbo härad skall ha blivit anlagd någon gång 1619-1639 enligt uppgift i domboken 1671 (Frändeforsboken s. 485). Nu är beteckningen länsväg 173, vilken har sin rakare sträckning, som den rödbruna linjen visar. Vägdelen Frändefors bro - Hakerud, Östmålavägen, förbinder inte heller mellanliggande hemman utan är dragen utanför den hägnade inägomarken, vilket i och för sig måste ha varit praktiskt med tanke på ökat markslitage och öppnande och stängande av led, som hade blivit följden med en annorlunda sträckning.

Sjön Hästefjorden (sänkt 1868) låg/ligger söder om området med på kartutdraget.

Av kartan i akten för delning av Kongsskogen 1807 (15-FRÄ-706) fann jag att hela 22 hemman var intressenter vid delningen av denna samfällighet. 

Kartan, uppdelad i fyra blad, fastställdes vid Sundals Härads laga sommarting den 26 juni år 1807.  

Processen för storskiftet hade startat redan 1778 med första mätning och kartläggning men dragit ut över flera decennier p.g.a. att ett flertal särrättigheter hävdades. Ganska förståeligt när så många var inblandade. Bl. a. hade man skilda uppfattningar om vilken del av skogen som egentligen bar namnet Kongsskogen. Hemmansdelarna Södra Fagerskog, Rösebacken, Kleva och Anolfsbäcken belägna norr om vägen, företrädda av Auscultanten Natt och Dag, ville begränsa namnet endast till marken söder om häradsvägen. Se s. 9 ff. i akten.

Av sådant som kungliga brev, köpebrev, fastebrev och protokoll från synerätter framgår att hela området utgjorde allmänning i äldre tid (1500-talet) och även skogsmarken norr därom, i Sundals Ryrs socken, ingick. Hela området kallades då nämligen Bollunge skog, vilken kronan gjorde anspråk på. Bollungen ligger på kronoparken Kroppefjäll i Sundals Ryrs socken, så hela detta stora område hängde ihop. Ett annat namn på detta större område är Håkeruds skog, vilket är det namn Laurentius N. Hesselgren lämnar i sin Dissertatio Academica De Dalia av år 1718. Namnet måste vara efter gästgivaregården Hakerud vid häradsvägen i östra delen av skogen. Ett domboksutdrag av den 19 januari 1749 ger ytterligare ett namn för skogsområdet inom Frändefors: Sockenallmänningen Kronoskogen. 

Jag misstänker att området var en häradsallmänning för Sundals härad innan Gustav Vasa och hans söner gjorde anspråk på landets allmänningar för egen och Kronans räkning. Skillnaden för berörda åbor i Sundals härad behöver inte ha blivit så stor. Men helt klart är att nyttjandet av utmarken för t. ex. timmer och kolning skedde under byråkratiska rutiner, som idag förefaller föga ändamålsenliga.  

Åborna norr om häradsvägen vittnade alltså om att namnet Kongsskogen bara avsåg skogen söder om vägen. De menade sig därmed inte vara berörda av delning av den södra delen. Skogen norr om vägen (ett fast märke = gräns) skulle från uråldriga tider ha ägts som deras enskilda. De skulle så tillägna sig större delar än vad som det nu såg ut att bli. Lantmätaren höll inte med och rättsavgörandena gick inte heller deras väg. Men jag kan spåra utifrån kompletterande notiser i Frändeforsboken (sockenbok) att deras uppfattning inte behöver vara ljug för egen möjlig vinning. Tecken tyder, t. ex. hemmansgränser, i landsvägens sträckning, på att där rått en skillnad mellan de två områdena.

För flera hemmansdelar söder om vägen, bl. a. Årberg, kan åbor visa papper på att de är köpta av assessorn i Kungliga Hovrätten, Erik Andersson.  Denne i sin tur ska ha fått egendomarna genom gåva eller köp av kungen. I en arvstvist 1658 gällande Årberg visade Lars Larsson, Årberg, upp ett köpebrev från 1636 för 1/4 Årberg för summan 100 daler. (Frändeforsboken s. 365) Säljare var Erik Andersson, som i sin tur hade köpt av Gustav II Adolf. Hans motpart, mågen Torbjörn Effvensson, hävdade att hans föräldrar hade brutit upp hemmanet från skogsroten, visar kungligt köpebrev daterat i Uppsala 1598 samt andra häradsdomar och skaft på besittningsrätten arvinge för arvinge bakåt i tiden. Man kan undra om kungamakten råkade sälja samma hemmansdel flera gånger! För att utreda saken krävs en hel del av fördjupning i domböckerna och arkiven över de kungliga breven.

Jag misstänker att området söder om vägen utgjorde den tredjedel, som kungamakten i äldsta tid hävdade ägande till av allmänningarna, eller ursprungligen egentligen av avkastningen från dessa. Men kungen kunde förläna den tredjedelen till någon förtjänt man, och då krävdes i allmänhet att skifte utfördes. Frågan är om denne Erik Andersson var en sådan förtjänt man, som kungen gynnade med delar av allmänningen. Vid en avgränsning av kungens del av allmänningen kan häradsvägen ha använts som märke eller skilje.

Marken är betydligt bättre både för uppodling och skogsbruk söder om landsvägen. Den marken kan ha utgjort den tredjedel, som utpekades för kungen, och så fått namnet Kongsskogen. Hemmanen norr om vägen förefaller vara uppodlade senare än de söder om, och det dröjer innan en betydlig skatt läggs på dessa. Häradsvägen gör faktiskt en svårförklarlig sväng mot norr runt om den bättre marken, vilken endast fläckvis var uppodlad genom små intagor. Vägen kan ha anlagts där strax efter att den kungliga tredjedelen avskilts. Kungen eller efterföljande markägare låg förmodligen bakom den längre vägsträckningen runt detta tänkta, ursprungliga Kongsskogen.

Namnet Kongsskogen kan ursprungligen så ha avsett endast marken söder om landsvägen, vilket på något sätt hade bevarats i minnet över generationerna, trots att namnet gått över till hela skogsområdet då Kronan (kungen) ansåg sig äga allt. Till grund för Kronans hävdande av ägorätten inte bara över kungsgårdar och Kronans jaktparker låg ett förfalskat dokument över beslut på ett riksmöte i slutet av 1200-talet, som skulle ha gett Kungen och Kronan dessa allomfattande rättigheter. Det var under Johan III´s tid dokumentet "upptäcktes". Inte förrän i mitten av 1800-talet  genomskådades förfalskningen. Då hade rätten för samfälligheterna förvrängts i flera hundra år. De som vittnade till förmån för hemmanen norr om vägen behöver inte ha begått mened. Mycket spännande återstår här att forska fram ur källorna. 

Källor och litteratur (ett urval):
Almquist, Jan-Eric: Skogskommissionerna under det karolinska enväldet. (I: Svenska Lantmäteriet 1628-1928, Del I, utg. av Sällskapet för Lantmäteriets historia, Stockholm 1928)
Agrarhistorisk landskapsöversikt. Västergötland och Dalsland. Red. Mascher, Catarina, publikation 2002:14, Länsstyrelsen Västra Götaland. 2002
Bäärnhielm, Mauritz: Vad lagboken berättar. (I: Äganderätten i lantbrukets historia. red. Widgren, Mats. Skrifter om skogs- och lantbrukshistoria 8, Nordiska Museet. 1995)
Dalslands revirs arkiv (f.d. Domänverket). Landsarkivet, Göteborg
Frändeforsboken. En historik om Frändefors socken. Sammanställd av Erik Grane. Uddevalla 1985
Holmbäck, Åke: Frågan om rätten till häradsallmänningarna. (I: Svenska Skogsvårdsföreningens Tidskrift, nr 1, 1930)
Hesselgren, Laurentius N.: Dissertatio Academica De Dalia. 1718. Nyutgåva med översättning av Sven Blomgren. Utg. Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbund. 1968
Hill, Örjan/Töve, Jan: Kunskap om skogens historia. Göteborg 2003 (mycket bra handbok för den som vill forska i utmarkers och skogars historia)
Lantmäteriakten 15-FRÄ-706 år 1807 i lantmäterimyndigheternas arkiv
Sveriges skogar under 100 år. Del I. Red. Arpi, Gunnar. Kungliga Domänstyrelsen, Stockholm 1959